SVT Debatt läggs ned - till glädje och förtvivlan

I kväll sänds sista avsnittet av SVT Debatt, som efter 27 säsonger (!) nu läggs ned. SVT Debatt har varit ett program som många älskat att hata. Programmet har anklagats för att vulgarisera debatten och för att låta den som ropar högst och viftar mest få ordet. Publikläktaren har kallats för "apberget". I sanningens namn har statusen och kvaliteten på deltagarna inte alltid varit den högsta. Själv har jag varit med 7-8 gånger. :)

Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.

Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.

Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.

Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.

Nyligen rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

Nyligen rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

yligen rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

yligen rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

amhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

amhällsjournalisten Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf

Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...

Vad sa egentligen Cilla Benkö i kvällen SVT Debatt om SR, opartiskhet och nazistiska partier?

Efter kvällens SVT Debatt utbröt en smärre twitterstorm kring vad Sveriges Radios VD Cilla Benkö egentligen sagt angående om huruvida medarbetare på Sveriges Radio i valtider fick ta ställning mot nazistiska partier. Eftersom jag själv tog aktiv del av denna twitterstorm har jag nu för formens och debattens skull skrivit ned vad Aftonbladets debattchef Ehsan Fadakar och Cilla Benkö sa.

Ehsan Fadakar frågade Cilla Benkö om medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television fick ta ställning mot ett nazistiskt parti. På denna fråga svarade Cilla Benkö: Under valtider så kan man inte vara programledare och ytterst företräda Sveriges Radio i ett program om man har tagit aktiv ställning mot ett parti.

Givet att frågan tydligt och explicit avsåg ett nazistiskt parti är det mycket svårt att tolka Cilla Benkös svar på annat sätt än att man som programledare inte får ta ställning mot ett sådant parti. På Twitter har Cilla Benkö därefter hävdat att det inte var så hon menade. Jag hoppas hon klargör det även i ett forum utanför Twitter.

Tiden är ingenting. Om Aftonbladets nya debattsatsning

För ett par dagar sedan fick jag ett brev från International New York Times som berättade att tidningen inte längre kommer att tryckas i Sverige och att jag som prenumerant därför inte längre kommer att få ett exemplar av tidningen distribuerat till mig på publiceringsdagen. I stället hänvisas jag till tidningens digitala upplaga eller till en papperstidning från föregående dag.

Det var lite synd det där med New York Times. Visserligen bejakar jag digitaliseringen och vet vart vi är på väg. Men jag är fortfarande svag för pappersformatet. Min mamma jobbade på Pressbyrån och som anställd fick hon låna hem hela tidningssortimentet. Jag är i princip uppfödd på papperstidningar, och sådant sitter i.

Svenska Dagbladet började för ett par veckor sedan publicera hela morgondagens papperstidning digitalt för sina prenumeranter redan kl 22.00 på kvällen. Det var ett skickligt drag. Svenska Dagbladets främsta konkurrent Dagens Nyheter riskerar plötsligt att hamna offside på kvällskvisten, då Svenska Dagbladets färska nyheter ohotat får genomslag i kvällens nyhetsflöde. Jag skulle tro att Dagens Nyheter snart följer efter, med någon motsvarande lösning.

Tiden är ingenting, påstås det ibland. Digitaliseringen har inneburit att ord som morgontidning och kvällstidning förlorar sin betydelse. Morgontidningar kommer ut på kvällen och kvällstidningar kommer ut på morgonen. Vi lever i en värld där nyheter produceras och publiceras dygnet runt och där publiceringsplattformarna spränger sina ramar. Även ordet "tidning" riskerar att snart bli daterat.

Ett ytterligare steg i denna utveckling togs idag när Aftonbladet meddelade att tidningen nu gör om sin debattsida. Samtliga debattartiklar kommer att publiceras online innan de trycks och kommer i papperstidningen dagen efter. Tempot skruvas upp eftersom repliker till debattartiklarna kommer att kunna publiceras samma dag. Antalet publicerade debattartiklar online kommer att öka kraftigt. Aftonbladet Debatt kommer också att producera egna TV-program där dagens viktigaste debattartiklar skall kunna diskuteras på kvällen. Det är en stark uppgradering av det digitala och en motsvarande nedgradering av pappersformatet.

Jag tycker Aftonbladets satsning är spännande och den ligger helt rätt i tiden. Genom digitaliseringen har tempot i debatten trissats upp och det har blivit viktigare att kunna fånga momentum. Jag ser emellertid också några risker i projektet. För det första innebär det ökade tempot ökad risk för ytlighet i debatten. Eftertanke och djupsinnig analys kan få stryka på foten till förmån för snabbhet och tillgänglighet. För det andra innebär det ökade antalet debattartiklar inte nödvändigtvis att debatten blir bredare eller bättre. Kanske blir det samma gamla debattörer som nu får ytterligare en plattform att publicera sig på. Eller kanske blir det ett ökat antal artiklar av debattörer som inte är så intressanta eftersom de inte har så mycket nytt att säga - hur många argument finns det egentligen? För det tredje finns det en risk att mängden debattartiklar bara blir ett brus där alla talar om allting och där ingenting egentligen sätter avtryck. Hur skall man i detta ständiga brus kunna identifiera det unika, det som är på allvar och verkligen betyder något?

Men i grunden är jag positiv till Aftonbladets satsning. Digitaliseringen förändrar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Den som spjärnar emot blir snabbt hopplöst efter. Samtidigt gäller det att värna kvalitet och djup. Det skall bli spännande att se hur Aftonbladets nye debattchef Ehsan Fadakar hanterar dessa risker och utmaningar.

Striden om slöjan. Därför är hijabuppropet värt att stödja

I dag genomförs en manifestation till stöd för muslimska kvinnors rätt till säkerhet och religionsfrihet, det så kallade hijabuppropet. Bakgrunden till  manifestationen är att en höggravid trebarnsmamma i fredags kväll misshandlades i Farsta utanför Stockholm. Kvinnan bar slöja och en främmande man påstås ha rusat fram och börja dra i hennes kläder samtidigt som han skrek att ”såna som du ska inte vara här”. Därefter dunkade han kvinnans huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet.

Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.

Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.

Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.

Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.

Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.

Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet 

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt"). 

Debattlandskapet i svenska medier

Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.

Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).

Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.

Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.

Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.

Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.

Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.

Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.

Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.

Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.

Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?

Nej, det svenska Nato-motståndet är inte irrationellt. Replik till Bo Hugemark

I dag skriver jag replik till översten Bo Hugemark, på SVT Debatt, i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

I sin artikel på SVT Debatt påstår pensionerade översten Bo Hugemark att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap är ”irrationellt” och grundar sig på okunskap om de egentliga förhållandena. Om bara folket fick ta del av ”korrekt” information, menar Hugemark, så skulle de skåda ljuset, ändra inställning och inta samma åsikt i sakfrågan som artikelförfattaren själv.

Hugemarks uppfattning om hur människors åsikt i Nato-frågan formas är en osmaklig blandning av folkförakt och politiskt önsketänkande. Frågan om svenskt Nato-medlemskap är inte främst en fråga om information och kunskap. Likt opinionen i alla andra politiska sakfrågor grundas individers åsikter i Nato-frågan också i värden och värderingar. Skulle till exempel ett svenskt medlemskap stärka Nato som organisation? Många svenskar anser att Nato inte bidrar till fred och säkerhet i världen och villd ärför heller inte att Sverige genom ett medlemskap bidrar till att stärka organisationen.


Hugemarks argument att EU:s så kallade Solidaritetsförklaring binder Sveriges handlingsfrihet lika mycket som ett Nato-medlemskap skulle göra håller inte. Solidaritetsförklaringen är vag och mångtydig, och har alls inte samma dignitet som Nato-fördragets artikel 5 – varken formellt eller i praktiken.

Ett ytterligare skäl till att opinionen är negativt inställd till svenskt Nato-medlemskap är att Sverige som medlem skulle bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Hugemark påstår att det inte spelar någon roll, bland annat eftersom några kärnvapeninsatser från Nato:s sida just nu inte är aktuella i Sveriges närområde. Nej, kanske det. Men poängen är ju att svenska folket inte vill bli delaktiga i en kärnvapenhantering och en kärnvapendoktrin, oavsett om vapnen är aktuella att användas just nu eller inte.

Politik handlar som sagt inte enbart om information – utan också om värden och värderingar.

Redaktionellt haveri på SVT Debatt om Haddile

Gårdagens SVT Debatt om tvååriga Haddile har väckt upprörda känslor. Haddile bor i fosterfamilj i Sverige efter att som nyfödd ha övergivits av sin biologiska mamma. Det finns osäkra uppgifter om att mamman lever i Algeriet och vill ha tillbaka Haddile. Det finns också uppgifter om att mamman lever under hot.

I SVT Debatt presenterades under dramatiska former en man som påstods ha levt med Haddile och hennes  mamma när Haddile var nyfödd. Mannen satt häktad i en månad i samband med att Haddile omhändertogs för undernäring och blödningar i hjärnan. Mannen påstod sig ha tillgång till mammans telefonnummer och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman.

I de etiska regler som gäller för press, radio och tv stadgas: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Jag undrar hur noga redaktionen för SVT Debatt var i sina överväganden inför gårdagskvällens sändning. Jag får i stället intrycket att redaktionen på ett relativt sent stadium fick möjlighet att ha med den mystiske mannen i sändning, transporterade honom i ilfart till studion, fick förlängd sändningstid och i samband med händelseutvecklingen helt tappade koncepterna.

Intervjun med mannen i studion var osmaklig. Han fick i livesänding framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om Haddiles öde, uppgifter som var omöjliga att kontrollera och i sändning förhålla sig till. Han fick insinuanta frågor om Haddiles skador, ungefär som i ett polisförhör.

Droppen var ändå när SVT Debatt försökte ringa upp mamman. Ingen kan veta i vilket skick mamman skulle vara om hon hade svarat. Hon kunde ha varit drogpåverkad, psykotisk eller skräckslagen. Det finns uppgifter om att hon lever under hot. Trots dessa uppgifter avslöjade Debatt i sändningen delar av hennes påstådda telefonnummer.

SVT Debatt har länge varit omstritt. Jag har inte tillhört programmet värsta belackare. Jag tycker tvärtom att programmet då och då lyckas erbjuda ett seriöst samtalsklimat och att Belinda Olsson är en av de bästa programledare som programmet har haft.

Men programmet igår var ett lågvattenmärke, inte bara för SVT Debatt utan för public service. Programmets varumärke är nu så svårt skadat att det är osäkert om programmet kan hämta sig. Det behövs en omedelbar pudel - stor som en elefant - för att.hantera gårdagens redaktionella haveri.

Uppdaterat fredag 28/9 kl 19.15. I dag har SVT Debatt valt att inte göra en pudel stor som en elefant, men väl bett om ursäkt för att man försökte ringa upp mamman i direktsändning. Ursäkten är i alla fall en bit på vägen. Men jag tror att SVT Debatt behöver göra omtag  på sig själv för att värna sitt sargade varumärke. Jag tycker det är bra att det finns ett debattprogram i SVT med lite skarpare attityd än Agenda. Men det måste gå att värna den skarpa attityden utan att programmet blir sensationsjournalistik.Livesändningen på webben där man försökte ringa upp mamman är nu också borttagen.

SVT Debatt menar att de presenterat ny information av betydelse för utredningen. Det är möjligt. Men redaktionen har ett ansvar för hur man presenterar sin information. Sättet man här valde att presentera informationen var journalistiskt ansvarslöst och bidrog under kvällen mer till att sprida förvirring än att skapa klarhet.

Jag diskuterade tidigare i dag inslaget i Studio Ett i P1, med SVT Debatts ansvarige utgivare Robert Olsson.

Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt

I dag skriver jag på SVT Debatt om Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt i riksdagen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.

Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.

Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.

I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.

”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014

Om Sveriges militära närvaro i Afghanistan

Uppdatering med anledning av kvällens Afghanistan-debatt i SVT Debatt återfinns längst ned i posten!

Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.

Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:

1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.

2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.

3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:

Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.

Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.

Uppdatering 20 augusti

Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)

1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.

2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.

Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.

Ett andetag djupt är livet

Ett andetag djupt är livet - så hette den samlingsvolym av poeten Paul Anderssons dikter som utkom på Gedins förlag 1991. Paul Andersson (1930-1976) personifierade myten om det självförbrännande konstnärslivet, där drogmissbruk är en nödvändighet för att kunna leva upp till publikens förväntningar om gränsöverskridande sinnesupplevelser. Paul Andersson utkom inte med mer än tre diktsamlingar - självförbrännandet var på allvar, inte bara en myt. Hans namn nämns inte så ofta i dag, men lyftes fram av hans vän och kamrat Birgitta Stenberg i kvällens osedvanligt populistiska Debatt om artister och droger (med anledning av den uppmärksammande polisrazzian mot bl a musikern Andreas Kleerup vid Grammis-galan nyligen).

*

Mellan jord och rymd lever han,

en låga på din syntråd, alltför knuten

in i dina sinnen för att märkas i förnimmelse.

Endast hans förklädnad, töcknet, elden

ger kunskap om din dolda väg.

Offersjurens skrin, skyn av rökelse

blodets trevande färd nedåt i sanden

är hans rörelser, gråa av ålder och vana.

Ur Judiska motiv, 1956

*

Jag är också starkt berörd av Benny Haags bok Makt, mod och motstånd (Albert Bonniers förlag, 2008), om hans beslut att sluta dricka alkohol och hans målmedvetna kamp att kraftigt minska alkoholkonsumtionen i Sverige. Jag är inte nykterist och har hittills inte haft några planer på att bli det - men Benny Haags text får mig att på allvar ställa frågan om jag ändå inte borde bli det, som en politisk handling.

Ett utdrag: "Aftonbladets tunga samtidsanalytiker Lena Mellin skriver: Bosse Ringholm är en renlevnadsmänniska: han röker inte, han dricker inte. Men han motionerar. Det enda som skiljer Ringholm från en riktig tråkmåns är hans fanatiska idrottsintresse. En av Aftonbladets främsta kommentatorer av nutidshistoria anser alltså att en nykterist per definition är en tråkmåns. Det är sådana uttryck här och där och överallt, förmedlade av auktoriteter på diverse områden, som sätter sig i människors undermedvetna och skapar en mer eller mindre kollektiv världsbild."

Man kanske skulle bli nykterist ändå - om inte annat som en protest mot det aningslösa alkoholgullandet.