2009-08-16

Om Sveriges militära närvaro i Afghanistan

Uppdatering med anledning av kvällens Afghanistan-debatt i SVT Debatt återfinns längst ned i posten!

Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.

Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:

1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.

2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.

3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:

Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.

Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.

Uppdatering 20 augusti

Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)

1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.

2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.

Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.

3 kommentarer:

Lars M Hermansson sa...

Jag anser att Afghanistans stora problem beror på att monarkin avskaffades i landet 1973. Därefterbörjade snart den onda cirkeln som landet ännu befinner sig i av inbördesstrider oroligheter, ockupation, extremism etc.
Monarkin innebar stabilitet och fred och 1964 infördes fö. en ny grundlag som innebar konstitutionell monarki och maktdelning. fria val hölls.
Ett återinförande av monarkin vore den bästa lösningen på Afghanistans problem.

Kerstin sa...

Vi har ingenting i Afghanistan att göra, och det har inte USA heller.

Lars M Hermansson sa...

Sverige och övriga västmakter, däribland USA, måste finnas kvar i Afghanistan under flera år till för att förhindra att talibanerna återtar makten.
F.ö. vill jag åter igen framhålla att jag tror att Afghanistan hade varit i behov av monarkin, då detta statsskick hade gett mera av stabilitet och en gemensam gestalt att samlas kring i en svår tid. En president kan aldrig bli en samlande gestalt då ett presidentval alltid inrymmer såväl en segrare samt en eller flera förlorare.