2009-08-28

Sverigedemokraterna som vågmästare?

Med anledning av att Sverigedemokraterna några mätningar i rad hamnat över fyraprocentsspärren har diskussionen om vad som händer om partiet blir vågmästare i riksdagen efter 2010 års val tagit fart igen. Diskussionen är förstås i högsta grad hypotetisk. I dag fick t ex Sverigedemokraterna bara 3.2 procent i DN/Synovates augustimätning.

Jag har gett följande kommentar till TT: Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat. Även om Sverigedemokraterna ligger över fyra procent några mätningar i rad är marginalerna oftast så små så att resultaten inte är signifikanta. Det samma gäller påståendet att de skulle få en vågmästarroll.

Om opinionsresultatet ändå skulle bli valresultat tror jag inte att något block skulle välja att stödja sig på Sverigedemokraterna. Det politiska priset skulle riskera att bli för högt. Dessutom skulle ett stöd från Sverigedemokraterna utgöra en bräcklig grund för regeringen – risken är stor att politiken skulle präglas av skakighet och osäkerhet.

Jag ser i stället två andra huvudalternativ som mer sannolika. Antingen att det block som befinner sig i opposition väljer att låta regeringsblocket få genom sina huvudförslag, på samma sätt som t ex Socialdemokraterna i Karlskrona nu lägger ner sina röster kring den borgerliga majoritetens budgetförslag. Eller så skapas samförståndslösningar mellan de borgerliga allianspartierna och de rödgröna i de centrala frågorna. Annars lutar det åt nyval under mandatperioden.

20 kommentarer:

Henrik Oscarsson sa...

I ett besvärligt parlamentariskt läge där varken Alliansen eller samarbetspartierna kan få majoritet menar jag att allt kan hända.

Sahlin har stängt dörren för att göra sig beroende av SD. Det är en tydlig markering. Eftersom hon i detta hypotetiska läge kommer få första försöket att bilda en fungerande regering i Sverige kommer hon givetvis inte att omedelbart ge Reinfeldt möjligheten att bilda regering. De egna väljarna och den roll hon har kommer kräva att hon i partiledaröverläggningar har uttömt alla andra möjligheter.

En S-MP-C-FP-regering efter valet 2010 vore en intressant lösning för en bred mittenmajoritetsregering. Om man nu tycker det är kul att kräva besked på förhand kan man väl ställa frågan rakt ut till C och FP: Skulle man kunna tänka sig att i ett sådant läge bilda en blocköverskridande mittenregering som skänker Sverige välbehövlig politisk stabilitet?

Låt oss se hur Olofsson och Björklund svarar på en sådan fråga.

Roger Svensson sa...

Mycket riktigt skall man ta enstaka opinionsundersökningar med en stor nypa salt, vad man ev. kan utläsa är långsiktiga trender genom att titta på flera opinionsinstitut under en längre period och då är det tveklöst så att stödet för Sd har ökat sedan valet. Vad man också kan säga är att ett parti som Sd historiskt alltid har underskattats i opinionsundersökningarna, tittar man på ett medelvärde av deras opinionssiffror innan valen så ligger deras valresultat ~1,5 gånger högre.

Sannolikheten att Sd kommer in i riksdagen är alltså mycket stor, att de blir vågmästare är dock inte alls lika säkert. Men att sossarna skulle ha någon som helst chans att komma till makten i det fallet rör sig nog mer om önsketänkande än om något realistiskt scenario! Det mest troliga är i så fall att Alliansen i första hand kommer försöka locka över Mp med en hel del morötter i form av flera ministerposter, ”grön” skatteväxling (helt i linje med alliansens linje att minska beskattningen på arbete för övrigt), stora satsningar på järnvägstrafik/alternativ energi osv. Det kommer Mp kommer ha mycket svårt att tacka nej till speciellt som alternativet annars är att man ”släpper in Sd”. Mp har eller inte några oöverstigliga ideologiska problem med att arbeta tillsammans med allianspartier, det gör man redan lokalt på många ställen. Att locka över Mp har också den stora fördelen att då slår man definitivt sista spiken i sossarnas och Mona Sahlins kista. Möjligheterna att sossarna kan återkomma till makten är mycket små om alliansen lyckas få över Mp. De kan ju knappast sitta tillsammans med alliansen i en regering och nästa val gå in i för något ”rödgrönt” samarbete. Mona Sahlin chanser att sitta kvar om hon inte återtar makten i valet är minimala, om hon ens vill det.

Skulle förhandlingarna med Mp trots allt misslyckas så återstår bara att bita ett det sura äpplet och föra underbordsförhandlingar med Sd för att i alla fall få deras passiva stöd. Man kan ju alltid ge Mp en stor del av skulden, de vägrade ju ”ta ansvar” och därmed i de närmaste tvingade alliansen till detta. Att något alliansparti skulle hoppa över till de ”rödgröna” i det läget är totalt osannolikt. Det vore detsamma som politiskt självmord både för de inblandade och för partiet! De inblandade skulle gå till historien som den som förrådde och sålde ut borgerligheten till Sahlin och Ohly, sannolikheten att partiet helt brakar samman får anses mycket stor. Man kanske inte VILL ta stöd av Sd men alternativet är faktiskt 10 gånger värre! De flesta av partiets väljare har nog lättare att svälja att man i det uppkomna läget tar passivt stöd av Sd. Det genuina motstånd mot Sd finns ju faktisk främst bland kulturradikala, vänstersinnade ledarskribenter och akademiker inte bland borgerliga kärnväljare där snarast Sd:s politik har stort stöd om man t.ex. tittar på SOM-institutets undersökningar. Man föredrar helt klart Jimmie Åkesson framför Lars Ohly …

J. Mikael Olsson sa...

Från ett statsvetenskapligt nördperspektiv vore det naturligtvis intressant om det skulle ske ett nyval. Det skulle onekligen tillhandahålla nytt valforskningsmaterial kring nyval, eftersom det var så länge sen det skedde i Sverige senast...

Kerstin sa...

Men den förra borgerliga regeringen bildade regering med stöd av Ny Demokrati och jag kan egentligen inte se så stor skillnad mellan NyD och SD, möjligen lutar de senare mer mot KD än NyD gjorde, som hade mer gemensamt med M.
Så jag är långtifrån säker på att Alliansen inte skulle kunna bilda en ny regering igen, med stöd av SD. Inte ens säker på att inte de Röd/gröna skulle göra det. Båda blocken kan alltid hävda att de i regeringsställning sedan inte behöver stödja sig på SD, utan kan samverka mer med det andra blocket istället.

Lars sa...

"Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat."

Och särskilt viktigt är det i SD:s fall. Men varför lyfter du då inte fram det faktum att partiet alltid varit grovt underskattat i opinionsmätningarna inför valen? Både Oscarsson och Holmberg brukar peka på detta systematiska fel, som kallas "skämmighetseffekten", och som verkligen ger partiet ett påtagligt handikapp i opinionsmätningarna.

Anonym sa...

...Du kan vara lugn Ulf, Sverigedemokraterna har inte en chans att stoppa globaliseringen och folkomflyttningarna inom de västerländska nationalstaterna, så även i Sverige. Tids nog kan du och dina kollegor glädjas åt det mångkulturella samhället i hela Sverige. Om du inte orkar vänta på detta paradis, utan vill uppleva det här och nu, är det bara att flytta till Landskrona, Malmö eller varför inte Södertälje. För det är väl inte bara tomt prat, det där om det mångkulturella samhällets välsignelse? Ibland får jag intrycket att snacket om mångkulturen bara är en verbal klassmarkör från en nödig medelklass som konsumerar rätt åsikter lika stilsäkert som de väljer rätt fondtapet till det nyrenoverade köket. Du kanske tycker att den svenska arbetaren är otacksam som har valt att lämna mångfaldens förorter för ett enfaldigt liv bland tråkiga landsmän?

Misströsta inte!

Snart kan de inte fly längre.

/ Tobias

Lars M. Hermansson sa...

Att en regeringsbildning kan bli svår understryker ytterligare, vad jag tidigare framhållit i olika sammanhang, att regeringsbildningsprocessen måste ledas av en neutral företrädare för statsmakten. Talmannen är därför inte lämplig, då han/hon är partipolitiker som kan gynna sitt parti och/eller block i en knivig parlamentarisk situation. Därför borde en grundlagsändring snarast ske som gav Konungen tillbaka uppgiften att utse statsminister som före 1975. Tyvärr kan en sådan ändring inte ske tills valet 2010 men den bör ske så snart som möjligt. Detta har inte specifikt med SD:s entré i riksdagen att göra utan det är i alla sammanhang väsentligt att regeringsbildningen leds av en opartisk och neutral företrädare för statsmakten, dvs. Konungen, som i motsats till talmannen, saknar partipolitiska bindningar.

Kerstin sa...

Lars M. Hermansson;
Du menar alltså att just kungen är helt neutral och inte har några politiska sympatier eller någon politisk slagsida?
Vilket århundrade lever du i?

Lars M. Hermansson sa...

Svar till Kerstin: Jag lever i 2000-talet.
Faktum är att Konungen inte har några partipolitiska bindningar och därför- i motsats till talmannen - kan uppträda som neutral företrädare för statsmakten vid bl.a. regeringsbildningen.
Talmannen däremot är invald i riksdagen som ledamot för visst parti och kan såsom regeringsformen är uppbygd gynna sitt parti eller block om det parlamentariska läget är oklart eller jämnt. Inte minst i sådana oklara parlamentariska situationer är det av vikt att uppgiften att utse statsminister utövas av en person som är partipolitiskt neutral och står över partiintressena i riksdagen. Monarken har en sådan position, vilket är av oerhört stor betydelse i en parlamentarisk situation med många partier och där regeringsbildningsprocessens utgång inte alls är given. I bl.a. övriga europeiska nationer med monarki är det monarken som utser regeringschef.
F.ö. kan påpekas att i Sverige fram till 1975 det var just monarken som utsåg statsminister och att monarkerna skötte denna uppgift exemplariskt.

J. Mikael Olsson sa...

Lars Hermansson:

Om jag minns den politiska historien rätt så var det väl sedan ca 1917 enbart en formalitet att kungen "utsåg" regeringen. I realiteten hade alltså den parlamentaristiska linjen segrat, vilket innebar att kungen inte kunde erbjuda makten till någon annan än den som hade realistiska möjligheter att på grundval av den parlamentariska majoriteten bilda regering. Innan dess hade kungen använt sin makt att utse regeringar till att tillsätta minoritetsregeringar som skulle hålla vänstern borta.

Att monarken kunde sköta regeringstillsättandet "exemplariskt" fram till 1975 berodde alltså på att det i realiteten inte var han som bestämde vem som verkligen skulle bilda regering. Visserligen hände det att han kunde "uppmana" vissa partier att bilda regeringar vid oklara situationer, men denna uppmaning var de ju fria att tacka nej till om de inte kunde få ihop en koalition; så det som avgjorde var alltså partiernas vilja och möjligheter att skapa koalitioner och dylikt - så som det är nu alltså. Och om det helt enkelt inte GÅR att bilda någon regering blir det ju nyval och då som nu kunde inte kungen hindra detta.

Sammanfattningsvis: att gå tillbaka till tiden mellan 1917 och 1975 skulle inte förändra något alls (utom symboliskt). Att gå tillbaka till tiden före 1917 skulle ge kungen en massa makt.

(Folk som kan mera än mig om det här får gärna rätta mig om jag misstolkat historien...)

Henrik Oscarsson sa...

Den principiella skillnaden är att talmannen är folkvald (åtminstone indirekt) medan kungen har ärvt sin position. Och det är inte vilken princip som helst vi talar om. Arvsrike är nämligen inte förenligt med modern representativ demokrati.

Lars M. Hermansson sa...

Jag anser inte att det är fel att monarken utövar vissa konstitutionella uppgifter i en parlamentarisk stat. Tvärtom är det i högsta grad lämpligt. Regeringsbildningen är en uppgift som passar väl för Konungen pga att han står utanför partipolitiken. Om det parlamentariska läget är mycket klart blir regeringsbildningen mycket lätt medan om det parlamentariska läget är mera jämnt och oklart så blir det givetvis inte lika lätt och det är då viktigt att regeringsbildningen sköts av en neutral företrädare för statsmakten som inte identifierar sig med de aktuella aktörerna dvs. partierna. Talmannen är partipolitiker och att han eller hon skall kunna inta samma neutrala och rättvisa roll som monarken i sammanhanget är inte troligt. Han eller hon har svårt att vinna tilltro till sig som neutral.
Enligt min mening har Konungen överhuvudtaget i 1975 års regeringsform tilldelats en alltför begränsad roll. Att arvmonarkin har kunnat förenas mycket väl med parlamentarismen står väl helt klart.

Kerstin sa...

Håller helt med Henrik Oscarsson.

Dessutom lever man inte i 2000-talet om man tror att kungen står över alla politiska åsikter. Han är, trots att han fötts i ett slott, av kött och blod och har högst sannolikt samma åsikter som sina kompisar, och de är HÖGER så det skriker om det. Tror man något annat, då lever man i medeltiden eller i en ännu äldre tid, den tid då man tilltrodde kungen övernaturliga krafter och egenskaper.

Lars M. Hermansson sa...

Svar till Kerstin:
Att Konungen skulle vara höger är något som är rena fantasier då Konungen aldrig har gjort några yttranden till förmån för något parti under sina alla år som statschef. Just detta gör det lämpligt att monarken utser regeringschef. Han står ovanför partipolitiken och kan vid regeringsbildningen uppträda med oväld och neutralitet som krävs. Därtill skall han för att få information om det parlamentariska läget konferera med talman innan han inleder överläggningarna med partiföreträdarna. Att talmannen leder regeringsbildningen är i högsta grad olämpligt och det har också visat sig på det sättet att talman enligt praxis byts ut vid majoritetsskiften efter riksdagsval och det är ju oftast då som regeringsbildning också är aktuell.
Konungen skall i en parlamentarisk stat ha vissa konstitutionella befogenheter vid sidan om de ceremoniella och representativa och dit hör bl.a. att utse regeringschef, utlysa nyval och skriva under lagar.
Dessutom : Hur kan det komma sig att alla andra monarkier i västeuropa och även på andra håll i världen med parlamentariskt statsskick har låtit monarken ha kvar dessa uppgifter? Skulle de vara sämre än Sverige? Nej, tvärtom. De har insett det kloka och lämpliga i att ha en opolitisk statschef som utför vissa betydelsefulla konstitutionella uppgifter inom de parlamentariska ramarna.

Kerstin sa...

Lars M Hermansson:
Man ska inte ha en kung i en demokrati. Där ska inga ämbeten ärvas och ingen anses förmer än någon annan. Fram för republik.

Lars M. Hermansson sa...

Till Kerstin:
Du bortser från att Sverige är ett exempel på hur lyckad monarkin är som statsskick.
Dessutom måste man ta in i bilden hur illa det har gått för länder som avskaffat monarkin. T.ex. Libyen där monarkin avskaffades 1969, Iran där monarkin avskaffades 1979, Afghanistan där monarkin avskaffades 1973, Irak där monarkin avskaffades 1958 m.fl. Listan kan göras mycket lång.
Det bästa för en nation är en konstitutionell monarki med maktdelning. Republik för svensk del vore en katastrof såsom den varit för många länder där den införts.

J. Mikael Olsson sa...

Hermansson:

Ditt senaste inlägg måste sägas vara ett exempel på mycket besynnerligt resonerande när det gäller att koppla ihop orsak och verkan. Jag beskriver inte exakt vad som är fel eftersom det är så uppenbart att det skulle förolämpa många människors intelligens...

Lars m. Hermansson sa...

Till J. Mikael Olsson:
Du väljer insinuationer och andra härskartekniker i stället för att argumentera i sak.
Mitt inlägg ville visa att de som hävdar att monarkin är förkastlig har fel när det empiriskt går att belägga hur många tidigare monarkier sedan de blivit republiker minst av allt blivit några lyckoriken.
Tydligen klarar du inte av en hederlig intellektuell diskussion.

J. Mikael Olsson sa...

Att förutsätta ett positivt samband mellan monarki och övrig framgång för staten håller helt enkelt inte som hypotes, med tanke på att det är en massa andra variabler som spelar in här. Det var det jag menade, och som jag trodde var uppenbart... (Tänk bara på Frankrike och USA.)

I.M. Tender sa...

Det går väl knappast att jämföra Sverige med länder som Lybien eller Irak i frågan om avskaffandet av monarki. Dessa länder hade inte en nära hundra år gammal demokratisk tradition i ryggen när republiken infördes. Menar du på allvar att du tror att vi skulle få revolution och militärkupper i Sverige om det inte vore för familjen Bernadotte?

På en punkt håller jag dock med: systemet med talmannen som regeringsbildare är inte riktigt bra. Kanske inte i första hand därför att partitaktik skulle spela in. Enligt min bedömning har nog talmännen på den punkten uppvisat oväld genom åren. Dock är det ju så att alltsom oftast väljs en ny talman efter val, just i samma veva som regeringsbildningen ska ske. Detta är problematiskt.

Lösningen är naturligtvis införandet av republik. Statschefen, som ju inte måste ha titeln president, är folkvald med mandatperiod som överlappar riksdagens. Han eller hon utser regeringsbildare. Denne blir automatiskt statsminister om inte en majoritet i riksdagen röstar emot.