Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?

Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)

Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.

Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.

För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?

Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.

Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.

Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.

Alla dessa opinionsmätningar som kom och gick

Uppdatering söndag 7 september kl 21.30 återfinns längst ned i texten.

 *

Jag vet inte om det finns något annat land i världen där det genomförs så många opinionsmätningar av så många olika opinionsinstitut som i Sverige. I vilket fall bidrar de många mätningarna till att hålla valtemperaturen uppe, särskilt i ett läge där många väljare kan ha svårt att identifiera de tydliga sakpolitiska skiljelinjerna mellan de politiska alternativen.

En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.

Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.

Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.

När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.

Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.

I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.

*

Uppdaterat söndag 7 september kl 21.30. Partiledarduellen mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev en avslagen tillställning. Fredrik Reinfeldt hade en avsevärt mer återhållsam och icke-konfrontatorisk attityd jämfört med motsvarande duell i Studio Ett i fredags. Det är möjligt att en sådan offensiv strategi är mer svårhanterad i TV än i radio. Nu slutade debatten snarast 0-0 och det gynnar de rödgröna, som har ett försteg i opinionen.

Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.

Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.

EU-valet - supervalårets förlorare?

Med mindre än fem veckor kvar till Europaparlamentsvalet har det mig veterligen endast genomförts två mätningar av opinionsläget inför detta val. Däremot står opinionsundersökningar inför riksdagsvalet i september, fyra månader senare, som spön i backen. Diskrepansen mellan antalet undersökningar inför EU-valet och riksdagsvalet synliggör att riksdagsvalet av såväl väljare som medier och opinionsinstitut uppfattas som så oerhört mycket viktigare och intressantare.

Som Henrik Oscarsson visat genomfördes det ett 20-tal opinionsmätningar inför EU-valet 2009, men nästan samtliga av dessa genomfördes under de sista fyra veckorna före valet. I det avseendet skiljer sig således inte antalet mätningar hittills mellan de båda EU-valtillfällena 2009 och 2014. Men de som hade hoppats att riksdagsvalet i september 2014 skulle bidra till att skapa ett större intresse för EU-valet i maj 2014 än vad som var fallet för EU-valet 2009 har hittills skäl att vara besvikna.

Det finns en risk att de stora partierna i svensk politik är oroliga för att EU-valet skall "störa" uppladdningen inför valkampanjen till höstens riksdagsval. Särskilt för Socialdemokraterna, som är mycket nöjda med de rödgrönas stora opinionsförsprång inför riksdagsvalet (om än inte med opinionssiffrorna för det egna partiet) kan det finnas en frestelse i att prioritera att EU-valkampanjen inte inverkar negativt på partiets möjligheter att få bilda regering efter riksdagsvalet i september. En sådan försiktighet från Socialdemokraterna och från andra partiet lär göra EU-valkampanjen urvattnad och bidra till ett lågt valdeltagande.

I EU-valet 2009 uppgick valdeltagande i Sverige till 45.5 procent, vilket var högre än vid tidigare EU-val i Sverige. Jag skulle bli positivt överraskad om valdeltagandet blir lika högt denna gång. Intresset inför riksdagsvalet i höst har hittills inte visat några tecken på att lyfta intresset för EU-valet. I stället kan det bli så att intresset för höstens riksdagsval får EU-valet att uppfattas som mindre intressant än om EU-valet hade genomförts utan efterföljande riksdagsval. De politiska partierna (och medierna i samarbete med opinionsinstituten) får väldigt gärna under de närmaste veckorna visa mig att min oro är obefogad. Annars finns risken att EU-valet blir valet som, om inte Gud, så åtminstone de svenska väljarna glömde.

Fel man kan begå när man bedömer opinionsundersökningar

Det finns åtminstone två fel man kan begå när man bedömer partisympatiundersökningar. Det första felet är att man drar för långtgående slutsatser av en enskild mätning, särskilt om alla förändringar ligger inom felmarginalen. En mätning är ingen mätning, är en god utgångspunkt. Det andra felet är att man är så fixerad vid antagandet att alla icke-signifikanta förändringar är ointressanta att man missar långsiktiga opinionsförändringar. Om Socialdemokraterna till exempel ökar med 0.5 procentenheter flera mätningar i rad är varje enskild ökning inom felmarginalen, men sett över tid blir förändringen så småningom signifikant.

I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."

I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.

Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.

För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.

Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Uppdaterat 6 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 86.3 till 92.0 procent.

Uppdaterat 5 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 85.1 till 86.3 procent.

De senaste dagarna har det närmast som ett mantra upprepats att valkampen mellan Barack Obama och Mitt Romney är jämn och oförutsägbar. Det råder bristvara på experter som vågar satsa sitt goda anseende på att utpeka den ene eller den andre kandidaten som vinnare.

På ett sätt är experternas tvekan naturlig. Skillnaderna i opinionsmätningarna mellan kandidaterna ligger oftast inom felmarginalen, såväl nationellt som i de viktigaste delstaterna. Det har också rått oklarhet huruvida stormen Sandys verkningar skulle påverka opinionen.

Försiktighet har emellertid aldrig varit min dygd, och jag tvekar därför heller inte att påstå att det allra mesta talar för att Barack Obama vinner en ganska bekväm seger när valet avgörs om ett par dagar. Förutom att min maggrop säger så, så finner jag stöd i analyser som görs av den smått ofattbara mängd opinionsundersökningar som präglar den amerikanska valkampanjen.

Nate Silver's Political Calculus redovisar till exempel att Obama leder över Romney i 16 olika mätningar av opinionsläget i de viktigaste delstaterna. Romney leder över Obama endast i två sådana mätningar. Visserligen är Obamas överläge i de 16 mätningarna oftast inom felmarginalen. Men sannolikheten att slumpen skulle ge Obama ett så stort överläge i antalet mätningar är naturligtvis mycket liten. Romney skulle förstås kunna hoppas på att republikanerna systematiskt missgynnas i de viktningar och urval som ligger till grund för mätningarna. Men historiskt sett finns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.

Nate Silver's Political Calculus bedömer Obamas vinstchanser till 85.1 procent. Att Obamas vinstchanser inte värderas ännu högre beror på att det fortfarande är ett par dagar kvar till valet, och att något kan inträffa som förändrar opinionsläget.

Men i nuläget är det svårt att se vad som skulle kunna inträffa de närmaste två dagarna som skulle påverka opinionsläget till Mitt Romneys fördel. Så Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Skall opinionsmätningar förbjudas veckorna före ett val?

Skallet går mot opinionsmätningarna och dess påverkan på valrörelsen och väljarnas val av parti. "Valet är inte en fotbollsmatch" skriver chefredaktören för Dagens Arena Nisha Besara och fortsätter: För att vi framöver ska slippa trist innehållslösa (på politik) och plågsamt ytliga valrörelser som årets borde Sverige följa de länder som förbjuder opinionsmätningar veckorna före allmänna val. Exempelvis Portugal, Italien och Serbien har ett sådant system – av respekt för väljarna och att det alltid måste vara politik som fäller avgörandet för varje medborgare.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.

Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.

I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.

Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.

I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.

Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.

I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.

Dagens Demoskopmätning - leder verkligen den borgerliga alliansen?

Angående dagens mätning från Demoskop - som redovisar ett borgerligt överläge i opinionen - gav jag följande kommentar till TT:

De rödgrönas skuggbudget förändrar den politiska spelplanen och skapar nya förutsättningar för den politiska debatten. Men Demoskops undersökning är delvis genomförd innan skuggbudgeten lades fram, och det är inte rimligt att tro att debatten kring de rödgröna förslagen redan hunnit göra avtryck i opinionen.

Det går aldrig att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Demoskop-mätningen har främst en psykologisk betydelse, i det att den är en av de ytterst få mätningar under mandatperioden som redovisar en övervikt för den borgerliga alliansregeringen. Därigenom gjuter den hopp i regeringen och skapar osäkerhet i den rödgröna alliansen. De närmast följande mätningarna blir viktiga för att visa om Demoskop-mätningen var en tillfällighet eller början på en ny trend.

Sverigedemokraterna som vågmästare?

Med anledning av att Sverigedemokraterna några mätningar i rad hamnat över fyraprocentsspärren har diskussionen om vad som händer om partiet blir vågmästare i riksdagen efter 2010 års val tagit fart igen. Diskussionen är förstås i högsta grad hypotetisk. I dag fick t ex Sverigedemokraterna bara 3.2 procent i DN/Synovates augustimätning.

Jag har gett följande kommentar till TT: Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat. Även om Sverigedemokraterna ligger över fyra procent några mätningar i rad är marginalerna oftast så små så att resultaten inte är signifikanta. Det samma gäller påståendet att de skulle få en vågmästarroll.

Om opinionsresultatet ändå skulle bli valresultat tror jag inte att något block skulle välja att stödja sig på Sverigedemokraterna. Det politiska priset skulle riskera att bli för högt. Dessutom skulle ett stöd från Sverigedemokraterna utgöra en bräcklig grund för regeringen – risken är stor att politiken skulle präglas av skakighet och osäkerhet.

Jag ser i stället två andra huvudalternativ som mer sannolika. Antingen att det block som befinner sig i opposition väljer att låta regeringsblocket få genom sina huvudförslag, på samma sätt som t ex Socialdemokraterna i Karlskrona nu lägger ner sina röster kring den borgerliga majoritetens budgetförslag. Eller så skapas samförståndslösningar mellan de borgerliga allianspartierna och de rödgröna i de centrala frågorna. Annars lutar det åt nyval under mandatperioden.