Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

De gröna största parti i Tyskland!

En och annan reagerade på att miljöpartisterna var så glada på sin valvaka efter EU-valet i söndags. Partiet hade ju trots allt gått tillbaka med 3.9 procentenheter och förlorat två mandat jämfört med EU-valet 2014. Jag fick känslan att en del var provocerade över att miljöpartisterna "inte förstod" att de egentligen borde vara ledsna över valresultatet.

Men de som förvånades över miljöpartisternas glädje på valnatten har nog aldrig varit aktiva i ett politiskt parti. Eller så blandar de ihop politik med matematik. Det är naturligtvis korrekt att Miljöpartiet gått tillbaka och förlorat politiskt stöd om man jämför med valet 2014. Men sedan dess har ju det politiska landskapet för Miljöpartiet förändrats i grunden, och förutsättningarna inför årets EU-val var helt annorlunda än vad de var 2014. Miljöpartiet har suttit snart fem år i regeringsställning, genomlidit flera interna kriser, utbrytare har bildat ett nytt, konkurrerande parti (Vändpunkt) och för bara åtta månader sedan var Miljöpartiet ytterst nära att trilla ur riksdagen.

Givet Miljöpartiets 4.4 procent i höstens riksdagsval blev partiets 11.5 procent i EU-valet en framgång. Resultatet var dessutom något bättre än vad opinionsmätningarna indikerat, och en del av den gröna framgångsvåg som präglade delar av Europa i EU-valet. Så jag begriper faktiskt inte hur någon på allvar kan påstå sig bli förvånad över att miljöpartisterna var glada över valresultatet.

I dag kan miljöpartisterna också glädjas över en opinionsmätning från Tyskland där De gröna för första gången (såvitt jag vet) blir största parti. I mätningen får De Gröna hela 27 procent (mot 9 procent i valet 2017). De båda regerande partierna i Tyskland - Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - rasar. Kristdemokraterna får 26 procent (mot 33 i valet 2017) och Socialdemokraterna 12 procent (mot 21 i valet 2017). Högerextrema AfD får 11 procent, det vill säga ett nästan lika starkt stöd som Socialdemokraterna.

Visst, en mätning är ingen mätning. Men opinionsläget i Tyskland i dag får mig att minnas de liberaler i Sverige - med Expressens ledarsida i spetsen - som på allvar efter riksdagsvalet 2018 förespråkade att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle gå ihop i en storkoalition på samma sätt som Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i just Tyskland. Det var i grunden ett djupt orealistiskt förslag. Jag är väldigt glad att ingen på allvar försökte förverkliga det.

Det ska bli spännande att följa den gröna vågens fortsatta utveckling i Europa. Kan de gröna partierna på allvar befästa sin ställning, eller kommer vågen att ebba ut - till exempel genom att andra partier tar steget fram i klimatfrågorna?

EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

Bra att S fokuserar på orsaker till att människor tigger!

Det gläder mig att Socialdemokraterna i dag presenterar ett tydligt budskap om att tiggeri i grunden måste bemötas med sociala och ekonomiska åtgärder och inte med förbud. I det valmanifest som partiet idag lade fram lyfts kampen mot utsattheten fram som den viktigaste åtgärden för att hantera problemet med människor som måste tigga för sitt uppehälle. Därutöver betonas vikten av att öka kraven på alla EU:s medlemsländer att tillförsäkra sina medborgare sociala rättigheter.

Socialdemokraternas toppnamn inför EU-valet Heléne Fritzon är också mycket tydlig i frågan. I en intervju i Aftonbladet betonar hon att Socialdemokraterna vill arbeta på ett sätt "så att vi kommer åt det som är grunden för tiggeriet", det vill säga genom att slåss för alla människor sociala rättigheter och genom att bekämpa utsattheten. Kampen mot tiggeriets orsaker ställer Heléne Fritzon mot högerpartiernas fixering vid ett tiggeriförbud.

I samma artikel framhåller Stefan Löfven att lösningen i tiggerifrågan är densamma som alltid - bostäder, skolor och jobb. "Det handlar om praktisk hjälp", säger Stefan Löfven, "som att bygga förskolor, dessutom att se till att utsatta medborgare, till exempel romer, får identitetshandlingar och tillåts bli fullvärdiga medborgare i sina hemländer."

Låt oss ta fasta på dessa positiva formuleringar och stå emot dem - oavsett i vilket parti de återfinns - som med populistiska förslag om tiggeriförbud bidrar till att sopa problemen med människors utsatthet, fattigdom och diskriminering under mattan.

Från S-kongress till Europaval. Det blir en spännande politisk vår

Den mest dramatiska politiska händelsen i samband med S-kongressen var Ebba Busch Thors besked att Kristdemokraterna öppnar dörren för samarbete med Sverigedemokraterna. Därmed befästs sprickan mellan allianspartierna på ett sätt som stänger dörren för varje borgerlig regering under överskådlig tid. En snackis bland de tidvis sysslolösa journalister som befann sig i Örebro blev därför om Centerpartiet och Liberalerna senare under mandatperioden, till exempel efter höstbudgeten, kommer att gå in i Stefan Löfvens S-ledda regering. Vi får anledning att återkomma till den frågan - det finns saker som talar både för och emot.

Partikongressen lär inte bli ihågkommen för de politiska beslut som fattades där. Däremot blev kongressen en plattform för inre samling, där partiets aktiva medlemmar kunde lufta sina tankar om den turbulenta tid som varit och vad som kan komma. Framtiden är oviss, och partiet och dess medlemmar behöver tid för eftertanke, handlingsplan och mobilisering. Kongressen 2021 blir oerhört viktig partiets framtida färdriktning.

Själv bär jag med mig både Stefan Löfvens tal i går och Frans Timmermans tal i dag. Stefan Löfven har gått fram oerhört starkt som talare - inte minst hans lätta sätt att ta scenen i besittning, våga låta tystnad ta plats i talet och agera mot publiken. Frans Timmermans är de europeiska socialdemokratiska partiernas kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande och jag har inte haft förmånen att lyssna på honom tidigare. Timmermans var en riktig folktalare, och höll ett föredömligt kort och distinkt brandtal till försvar för demokrati, jämlikhet, feminism, hållbar utveckling och rättsstatens principer.

Kampen mot högerextremismen och högerpopulismen mobiliserar partimedlemmarna och binder även samman socialdemokrater och liberaler. Europafrågorna har fått en annan laddning än vad de haft i tidigare EU-valrörelser.

Det är faktiskt bara nio veckor kvar till valdagen. Jag är mer inspirerad än jag varit vid tidigare EU-valrörelser, och tycker att valkampanjen ska bli både spännande och viktig.

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Det är trångt på högerkanten i svensk politik

För en tid sedan kallade jag Moderaterna för Alliansens "sjuke man". Partiets hade i opinionsmätningarna rasat ner till 17.1 procent (vilket var nästan en halvering jämfört med valresultatet 2010), ledarskapet var svagt och partiet splittrat i synen på samverkan med Sverigedemokraterna.

I dag finns inte Alliansen mer. Liberalerna är det enskilda parti som fått utstå de värsta förlusterna. Men diagnosen för Moderaterna kvarstår, och det var också Moderaternas svaga ledarskap som ledde till Alliansens fall.

Det partipolitiska landskapet är i förändring. Jag tyckte mig se att SVT Aktuellt i sin presentation av den senaste Novus-mätningen presenterade resultaten för M, KD och SD som ett block för sig och övriga partier som ett block för sig. I den presentationen saknades L och MP eftersom dessa båda partier  i mätningen hamnat under fyraprocentsspärren. Därigenom blev "blocket" M, KD och SD större än "blocket" S, C och V. Den pedagogiska poängen var att om Novusmätningen varit valresultat hade Ulf Kristersson kunnat bilda sin efterlängtade M/KD-regering, med passivt stöd från Sverigedemokraterna.

Moderaterna tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen. Nu går vi strax in i EU-valrörelsen. Sverigedemokraterna kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik och en än hårdare politik i frågor om brott och straff. Det är inte osannolikt att Moderaterna, hårt pressade av konkurrensen från Sverigedemokraterna och uppstickaren Kristdemokraterna, då kommer att följa efter. Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet, och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna.

I en sådan situation - vad gör Socialdemokraterna? Jag är lite orolig för att Socialdemokraterna i en slags strävan att inför väljarkåren framstå som "tillräckligt bra" i dessa frågor (man vet att partiet inte på kort sikt kan vinna dessa frågor i opinionen, utan som bäst spela oavgjort) frestas att att följa efter med krav på en mer restriktiv politik. Så gjorde partiet under den olyckliga våren valåret 2018, när partiet bidrog till att förstärka just den dagordning man inte ville ha, och rasade från dryga 30 procent i december 2017 till 23 procent i en del mätningar bara någon månad före valet i september 2018.

Om vi i EU-valet får se en tävling mellan M, KD och SD om vilket parti som har den mest extrema flykting- och kriminalpolitiken hoppas och tror jag att Socialdemokraterna håller huvudet kallt och inte lockas med. Det finns inga skäl att delta i en march mot avgrunden.

Låt EU-valet bli en kamp mot högerextremismen!

Jag är glad att Stefan Löfven i dag markerade att kampen mot högerextremismen i Europa blir en av de viktiga frågorna i det kommande EU-valet. Hotet från högerextremismen har inte minskat, och utvecklingen i EU-länder som till exempel Polen, Ungern och Italien går snarare på fel håll.

Normaliseringen av högerradikala partier kan gå mycket fort. Under valrörelsen var moderaternas partiledare Ulf Kristersson mycket tydlig med att han inte skulle försöka bilda en liten M/KD-regering - en sådan skulle bli starkt beroende av Sverigedemokraterna - såvida inte "himlen ramlade ner". Jag vet inte vad Ulf Kristersson har för kriterier på en nedfallen himmel, men det tog inte många veckor efter valet innan han försökte bilda just en sådan regering. Men riksdagen sade nej, och det är jag väldigt tacksam för.

Vår frihet ska aldrig tas för given. Sverige är ett av de få - kanske det enda (?) - landet i Europa där mittenpartierna har sökt såg åt vänster för att isolera främlingsfientliga och högerradikala partier. Centerpartiet och Liberalerna låter hellre en rödgrön minoritetsregering styra landet, än att de släpper fram Sverigedemokraterna till politiskt inflytande över regeringspolitiken. Den hållningen hedrar dem.

Det brukar vara svårt att mobilisera väljarkåren i EU-valen. Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har bland EU:s medlemsstater sjunkit i varje enskilt val - från 62.0 procent 1979 till 42.6 procent 2014. Sverige har däremot gått emot trenden. I EU-valet låg valdeltagandet i Sverige 2014 på 51.1 procent - att jämföra med 41.7 procent 1995 när Sverige röstade för första gången.

Jag hoppas på en ideologisk valrörelse där kampen mot högerextremismen och för demokratin ackompanjeras med frågor om miljö och hållbar utveckling, jämlikhetsfrågor och hur vi bäst får hela Europa att ta ansvar för att ta emot människor på flykt. Då kan det bli en en spännande och livaktig valrörelse, en valrörelse som för oss närmare varandra i stället för ifrån varandra.

Utgången av det svenska EU-valet och regeringsfrågan

Många partiföreträdare hade anledning att fira igår kväll. Bland de rödgröna gick Miljöpartiet och Vänsterpartiet framåt, och de fick sällskap av Feministiskt initiativ som nu också tar plats i Europaparlamentet. Centerpartiet och Kristdemokraterna kan glädjas över resultat på en stabil nivå över fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna gör ett bra val och vinner två mandat. Socialdemokraterna kan åtminstone dra en suck av lättnad över ett resultat på ungefär den nivå partiet hade satt upp som målsättning.

Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.

Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.

Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.

Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.

Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.

Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.

Så går det i det svenska EU-valet

Uppdaterat efter SVT:s exit poll-undersökning: Om SVT:s exit poll-undersökning blir valresultat innebär det en stor motgång för Alliansregeringen och dess möjligheter att vinna riksdagsvalet i september 2014. De borgerliga allianspartierna får sammanlagt inte mer än 33.8 procent av rösterna. Det blir mycket svårt för dessa fyra partier att hålla modet uppe och skapa någon trovärdighet i att de skall kunna samla alla de nya röster som behövs för att bilda regering. Särskilt för Moderaterna är valresultatet en blytung förlust.

Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.  

Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.

*

Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.

Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.

Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.

Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.

Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.

Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.

Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.

Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.

Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.

Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.

Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.

Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val

Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.

Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.

Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.

*

Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.

Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.

Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.

Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.

Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?

Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.

Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.

Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.

Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.

Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet

Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.

I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.

Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.

Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna

Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.

Alla älskar Fi. Men hur långt räcker det?

Uppdaterat söndag 11 maj 2014. Feministiskt initiativs framgångar fortsätter och allt mer av mediediskussionen kretsar om huruvida partiet kommer att komma in i Europaparlamentet eller inte. Det är en diskussion som Feministiskt initiativ välkomnar, då partiet hamnar i centrum och resonemangen om att en röst på Fi är en bortkastad röst får inte längre någon bäring.

I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var  befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.

*

Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.

Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.

Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't. 

Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.

Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.

Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.

De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.

Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.

Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.

Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet

Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.

Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.

För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.

Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.

Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?

*

I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.

För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.

För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.

Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.

Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.

Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.

I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.

EU-valet - supervalårets förlorare?

Med mindre än fem veckor kvar till Europaparlamentsvalet har det mig veterligen endast genomförts två mätningar av opinionsläget inför detta val. Däremot står opinionsundersökningar inför riksdagsvalet i september, fyra månader senare, som spön i backen. Diskrepansen mellan antalet undersökningar inför EU-valet och riksdagsvalet synliggör att riksdagsvalet av såväl väljare som medier och opinionsinstitut uppfattas som så oerhört mycket viktigare och intressantare.

Som Henrik Oscarsson visat genomfördes det ett 20-tal opinionsmätningar inför EU-valet 2009, men nästan samtliga av dessa genomfördes under de sista fyra veckorna före valet. I det avseendet skiljer sig således inte antalet mätningar hittills mellan de båda EU-valtillfällena 2009 och 2014. Men de som hade hoppats att riksdagsvalet i september 2014 skulle bidra till att skapa ett större intresse för EU-valet i maj 2014 än vad som var fallet för EU-valet 2009 har hittills skäl att vara besvikna.

Det finns en risk att de stora partierna i svensk politik är oroliga för att EU-valet skall "störa" uppladdningen inför valkampanjen till höstens riksdagsval. Särskilt för Socialdemokraterna, som är mycket nöjda med de rödgrönas stora opinionsförsprång inför riksdagsvalet (om än inte med opinionssiffrorna för det egna partiet) kan det finnas en frestelse i att prioritera att EU-valkampanjen inte inverkar negativt på partiets möjligheter att få bilda regering efter riksdagsvalet i september. En sådan försiktighet från Socialdemokraterna och från andra partiet lär göra EU-valkampanjen urvattnad och bidra till ett lågt valdeltagande.

I EU-valet 2009 uppgick valdeltagande i Sverige till 45.5 procent, vilket var högre än vid tidigare EU-val i Sverige. Jag skulle bli positivt överraskad om valdeltagandet blir lika högt denna gång. Intresset inför riksdagsvalet i höst har hittills inte visat några tecken på att lyfta intresset för EU-valet. I stället kan det bli så att intresset för höstens riksdagsval får EU-valet att uppfattas som mindre intressant än om EU-valet hade genomförts utan efterföljande riksdagsval. De politiska partierna (och medierna i samarbete med opinionsinstituten) får väldigt gärna under de närmaste veckorna visa mig att min oro är obefogad. Annars finns risken att EU-valet blir valet som, om inte Gud, så åtminstone de svenska väljarna glömde.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Svenska medier ger en falsk bild av valframgångar för högerextremistiska partier

Högerradikala partier stärktes. Det går ett spöke genom Europa - högerextremismens spöke. Framgång för högerextremister i EU-valet.

Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.

I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.

Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.

Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.

Socialdemokratin och EU-valet

Nej, något segerval blev det inte för Socialdemokraterna. Låt oss säga att partiet lyckades minimera förlusterna. Trenden att tappa väljare i varje Europaval bröts, och Socialdemokraterna är fortfarande med mycket god marginal Sveriges största politiska parti. Vackert så.

Det som bekymrar mig är att Socialdemokraterna denna gång gick till val som oppositionsparti, medan partiet vid tidigare Europaval (1995, 1999, 2004) gått till val i regeringsställning. Väljarna använder ofta Europavalet till att straffa sittande regering. Men de fyra borgerliga allianspartierna ökade sammantaget sina röstetal från valet 2004 från 40.8 till 42.5 procent, medan de rödgröna partierna minskade från 42.3 till 41.1 procent. I Stockholm blev Socialdemokraterna bara fjärde största parti, efter Moderaterna, Miljöpartiet och Folkpartiet.

Mona Sahlin har nu genomlevt sin första valrörelse som partiledare. Det kunde gått bättre. Men det kunde faktiskt också ha gått sämre. Hårt arbete väntar nu inför sikte på rödgrön valseger 2010.