Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!

Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.

Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.

Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.

Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".

Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.

Vem är vår tids prins Hamlet? Svaret: Det är Du

Vi känner oss väl alla som prins Hamlet då och då? Ett tröstlöst pendlande mellan beslutsamhet och apati, kombinerat med en undran över om det är man själv eller världen som blivit galen. Ur led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen (akt I, scen 5).

Tankarna kommer efter gårdagens Sverigepremiär av Ambroise Thomas Hamlet på GöteborgsOperan. En storslagen föreställning, där särskilt Ditte Højgaard Andersen glänste i den notoriskt svårgestaltade rollen som Ofelia. Masscenerna var magnifika, och varvades med ett stillsamt sceneri som leder tankarna till en slags Edward Hopper 2.0 (se foto nedan, med Katarina Karnéus som drottning Gertrud).

Foto: Mats Bäcker

Vem är vår tids Hamlet, och vilket är det ohyggliga brott som han vill hämnas? Är det Edward Snowden, som avslöjade USA:s ofattbart gigantiska övervakning av människor över hela jorden och nu betalar ett högt pris för sina insatser? Eller är det den enskilda aktivisten som gömmer utvisningshotade flyktingar eller som på 1970-talet med Björn Afzelius ord "fjättrar sig längs järnvägsrälsarna, för att stoppa Homoslyrbesprutarna"?

Nja. Hamlet är ingen hjältefigur. Han tvekar och han ältar, han sviker sin älskade och hans hämnd är privat eller möjligen personlig. Man skall se upp för män med visioner, säger en mig närstående person då och då. Det är ett råd som som kan vara värt att beakta, särskilt om visionerna som i Hamlets fall förmedlas genom en vålnad.

För mig blir Hamlet inte en enskild person, utan en del av den spänning som finns i oss alla och som är en del av vårt vara som ofullkomliga människor. Att vilja så mycket, att förmå så litet. Att se sanningen såsom den är, men ändå ständigt såsom i en spegel. Att älska så mycket, men ändå låta hämnd och svek komma i vägen för kärlekens fullkomnande.

Om det är något jag vill lära mig av Hamlet så är det att se människan såsom människan är. Jag vill göra mitt allra bästa för att bejaka och stärka de krafter hos mig och hos andra som står för handlingskraft och klarsynthet. Tvekan och eftertanke får inte leda till passivitet, men till att mina handlingar alltid kringgärdas av insikten av att jag faktiskt kan ha fel. Ord utan tanke aldrig himlen når. 

Lätt införa repressiva åtgärder – svårare avskaffa dem

För ett par veckor sedan – den 18 november - beslöt Säkerhetspolisen att höja hotbilden för Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Det är den högsta hotnivån någonsin. Samtidigt tillkännagavs att en 25-årig man anhållits i sin frånvaro, misstänkt för förberedelse till terroristbrott.

Dagen därpå – den 19 november – meddelade statsminister Stefan Löfven att regeringen avsåg att genomföra flera insatser för att motverka terrorism i Sverige. Insatserna bestod i att utreda förslag på hur Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kan få avlyssna information som skickas genom krypterade kanaler, driva frågan om kontroll av biometriska uppgifter vid gränserna till Schengenområdet samt utreda om det finns tillräckliga möjligheter till kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och andra platser med ett förhöjt skyddsbehov.

Var för sig kan dessa insatser uppfattas som relativt oskyldiga. Men att presentera dem dagen efter Säkerhetspolisens höjda terrorhot leder osökt tanken till grundregeln att aldrig i hast genomföra långsiktiga lösningar på akuta på problem. Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där.

Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.

Angående statens övervakning av sina medborgare så anser jag för övrigt att möjligheten att ge Edward Snowden politisk asyl i Sverige bör ges en seriös prövning.

Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.

Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet

Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.

I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.

Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.

Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna

Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?

Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.

Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.

Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.

Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).

Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad. 

Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.

Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip

Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.

Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.

Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?

Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).


Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.

Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål. 

Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.

Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring  problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.

Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal?

Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal och smygläsa deras mejl och Facebook-meddelanden om du hade möjlighet? De allra flesta av oss skulle nog svara nej på den frågan. Det främsta skälet är moraliskt - att vi ansluter oss till normen om privatlivets helgd. (För egen del lägger jag därutöver till tidsaspekten - så mycket tid skulle gå åt till att ta del av information som till största delen vore ointressant för mig.)

Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.

Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.

 Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.

Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.

Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.

I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.

Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.

Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt

Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.

Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.

Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.

Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.

Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.

Tre frågor Fredrik Reinfeldt borde lyfta med Barack Obama

USA.s president Barack Obama besöker Sverige den 4-5 september. Visserligen kommer besöket till stånd genom ett avhopp, då Obama med kort varsel ställde in sitt planerade möte med den ryske presidenten Vladimir Putin. Men besöket är ändå ett uttryck för att de svensk-amerikanska relationerna just nu är mycket goda. OBS! Uppdatering om huruvida mötet kom till genom ett avhopp eller ej finns längst ned i texten!

Så har det sannerligen inte alltid varit. Sveriges relationer med USA har i modern tid alltid varit kontroversiella och satta under debatt. Fryspunkten i de svensk-amerikanske relationerna infann sig efter Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistiska illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche.  Den tänkte ambassadören Yngve Möller fick placeras i Oslo i stället.

Eftersom Sverige nu har så goda relationer med USA gäller det att utnyttja dessa på bästa sätt. Den amerikanske presidenten är luttrad till övermått när det gäller att få kritik av sina politiska fiender. Desto starkare skäl att statsminister Fredrik Reinfeldt som en politisk vän till Barack Obama inte av några etikettsskäl väljer att undvika att lyfta några av de viktiga frågor där Sverige och USA har olika uppfattningar. Särskilt skulle jag vilja att Reinfeldt tog upp följande tre frågor.

1. Stäng Guantanamo. Fånglägret Guantanamo på Kuba är en skamfläck för USA och skadar USA:s anseende i världen. I lägret hålls människor fångna utan rättslig prövning, ungefär på samma sätt som Dawit Isaak i Eritrea. Lägret bryter mot internationell rätt, fångarna tvångmatas, påståenden om tortyrliknande omständigheter har framförts i flera sammanhang. Obama har lovat att stänga lägret, men ännu inte lyckats hitta en väg att göra det. Det är viktigt att Obama inte ges intrycket att omvärlden förlikat sig med Guantanamo. Reinfeldt bör dra sitt strå till stacken genom att markera att Guanatanomlägrets existens är oacceptabelt givet folkrätt och mänskliga rättigheter.

2.  Upphör med olagliga drönarattacker. Sedan några år använder USA förarlösa flygplan - så kallade drönare - i "kriget mot terrorismen". Drönarattackerna har inget eller endast begränsat stöd i folkrätten och många oskyldiga människor får sätta livet till i de amerikanska operationerna. Användningen av drönare måste folkrättsligt regleras och USA måste synliggöra de principer som ligger till grund för användningen. Allt annat strider mot rättsstatens principer. Lek med tanken att ryska drönare besköt vad man kallade tjetjenska terrorister på svenskt territorium så framstår orimligheten i det hela.

3. Avskaffa dödsstraffet. Vi får aldrig någonsin vänja oss vid att USA gör gemensam sak med länder som Iran, Saudiarabien, Nordkorea och Kina och dödar sina medborgare. I dag är det faktiskt bara ett 20-tal länder kvar i hela världen som genomför avrättningar - de allra flesta av dem är diktaturer. Att inte protestera innebär en tyst legitimering av denna barbariska företeelse. Därför bör Fredrik Reinfeldt utnyttja tillfället för att markera Sveriges bestämda avståndstagande av dödsstraffet.

Sedan tycker jag förstås att Sverige också bör protestera mot USA:s skandalösa övervakning av omvärlden, vilken avslöjades av Edward Snowden. Men jag antar att många andra kommer att vara på Fredrik Reinfeldt i denna fråga.

Noterar när jag kommit till slutet av denna bloggpost att även Stefan Löfven vill att Fredrik Reinfeldt lyfter frågorna om Guantanamo och drönarattackerna med Obama. Mycket bra. (Jag vill betona att vi inte har samordnat våra uppfattningar i denna fråga.) :-)

Sveriges relationer till USA har alltid väckt starka känslor. Vänstern tenderar att tycka att Sverige går i USA:s ledband. Högern tenderar att tycka att den svenska vänstern är besatt av anti-amerikanism. Tipsar med anledning härav om min och Marie Demkers artikel i Dagens Nyheter för några år sedan, om anti-amerikanism som företeelse och som begrepp.

Uppdatering kl 19.10: På sin blogg skriver en irriterad utrikesminister Carl Bildt att Barack Obama minsann inte kommer till Sverige "i stället för" att träffa Putin, utan att besöket i Sverige skulle ha genomförts ändå. Ja, det kanske det skulle ha gjort. Bildt redovisar inga belägg för att så skulle ha varit fallet. Vita Husets pressmeddelande påstår varken det ena eller det andra. Men genom att publicera beslutet om att ställa in mötet med Putin parallellt med beslutet om att besöka Sverige blev den allmänna tolkningen att besöket i Sverige genomförs "i stället" för mötet med Putin. En samlad världsmedia i form av till exempel New York Times, The Guardian, BBC och CNN använder ordet "instead" när de beskriver Sverigebesöket.

Carl Bildt blev till och med så uppretad att han i en twitterväxling med mig (@CBildt vs @UlfBjereld) i nio olika inlägg skriver att jag bland annat håller på att "förlora all trovärdighet som seriös debattör i frågor som denna", att jag visar "dålig stil" samt att jag är "bitter, bitter, bitter". Well - många svaga sidor har jag. Men bitterhet är inte en av dem. Jag säger som Björn Afzelius: Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur. :) (Svenska Dagbladet skriver om twitterväxlingen mellan mig och Carl Bildt här.)

Varför är då denna fråga så viktig för Carl Bildt? Han kan naturligtvis ha rätt i sak och tycker att rätt skall vara rätt. Men intensiteten i Carl Bildts agerande kan nog bara bero på att Obamas besök i Sverige inte blir lika prestigefyllt om det improviserats fram som ett reservalternativ till Putin än om det framställs som ett besök i sin egen kraft. Bilden av besökets tillkomstprocess är naturligtvis mycket viktigare för Carl Bildt än vad den är för Barack Obama. Vita Husets val att presentera beskedet om det inställda Putin-besöket parallellt med beskedet om Sverige-besöket är svårt att tolka på annat sätt än att de båda händelserna var tänkta att ses i ett sammanhang. Oavsett hur långt planeringen av ett Sverige-besök egentligen gått.

Piratpartiet och Edward Snowdens avslöjanden

Rysslands beslut att bevilja den spionåtalade visselblåsaren Edward Snowden tillfällig politisk asyl innebär en politisk förödmjukelse för USA. Den amerikanska administrationen borde tidigt ha insett att Ryssland inte skulle utlämna Snowden. I stället valde USA och president Barack Obama att göra utlämnandet till en prestigesak. Stödet och entusiasmen för det amerikanska kravet hos USA:s europeiska allierade är måttligt, för att uttrycka saken milt. Snowdens avslöjanden innebar ju att USA:s avlyssning av just sina europeiska allierade också uppdagades. I Ryssland kan Snowden bli en folkhjälte. People in Russia sympathize with Snowden. He had the will and bravery to go against Matrix, som en rysk regeringsvänlig parlmentariker formulerade det i torsdags. 

Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.

Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.

Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.

Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.

När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.

På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.

Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.

Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".

Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).