Gripande vittnesmål om amerikanska drönarattacker. Bryt tystnaden nu!

Igår vittnade den pakistanske läraren Rafiq ur Rehman, vars 67-åriga mamma förra hösten dödades i en amerikansk drönarattack, inför den amerikanska kongressen i Washington. Hans berättelse om den vanmakt han kände inför att försöka förklara för sina elever varför hans mamma måste dö och om de själva behövde vara oroliga för att dödas fick till och med tolken att brista ut i gråt: Congressman Grayson, as a teacher, my job is to educate. But how do I teach something like this? How do I explain what I myself do not understand? How can I in good faith reassure the children that the drone will not come back and kill them, too, if I do not understand why it killed my mother and injured my children?

Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.

Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.

Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.

Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.

Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.

Mer information om själva seminariet finns här.

Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt

Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.

Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.

Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.

Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.

Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.

Bryt tystnaden om USA:s drönarattacker!

I USA pågår en intensiv debatt om de s k drönarattackerna - obemannade militära flygplan som genom vapeninsats dödar människor som USA pekar ut som terrorister. Drönarattackerna uppskattas ha dödat  omkring 3 000 personer från juni 2004 till september 2012. Av dessa "var mellan 474 och 881 personer civila, varav 176 barn".

Drönarattackerna är problematiska ur åtminstone två perspektiv. För det första är det USA som utan insyn och rättslig prövning bestämmer vilka människor som skall dödas, ett dödande som oinbegriper civila liv och barns liv. För det andra genomför USA drönarattackerna på andra länders territorium. Vad kommer att hända om och när till exempel Ryssland eller Kina skaffar sig motsvarande resurser och börjar skjuta ihjäl vad man säger sig uppfatta som "terrorister" i New York, Washington eller någon mer avlägsen del av USA?

Den amerikanska debatten är i huvudsak fixerad vid att det ibland är amerikanska medborgare som dödas i drönarattackerna. Nyligen publicerade dokument visar att kriterierna för vilka som skall dödas är vaga och godtyckliga. Fixeringen vid amerikanska liv har fått den sydafrikanske ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu att i en artikel i New York Times ta bladet från munnen när det gäller USA:s skiljande mellan människa och människa: Do the United States and its people really want to tell those of us who live in the rest of the world that our lives are not of the same value as yours? That President Obama can sign off on a decision to kill us with less worry about judicial scrutiny than if the target is an American? 

Vid sidan av att kritisera USA för att värdera amerikanska liv högre än andra människors liv påminner Desomond Tutu om hur apartheid avhumaniserar förtryckaren lika väl som offret. Tutu varnar för att USA:s krig mot terrorismen underminerar det amerikanska samhällets moraliska standard och mänskliga väridghet: I used to say of apartheid that it dehumanized its perpetrators as much as, if not more than, its victims. Your response as a society to Osama bin Laden and his followers threatens to undermine your moral standards and your humanity. 

I riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i veckan valde utrikesminister Carl Bildt, om jag upfattade det rätt, att överhuvudtaget inte nämna de amerikanska drönarattackerna. Tystnaden uppfattar jag som en struts-strategi - genom att stoppa huvudet i sanden skapar man en föreställningsvärld att drönarattackerna inte finns eller att de åtminstone inte utgör något moraliskt eller säkerhetspolitiskt problem. 

I Socialdemokraternas just presenterade program för en svensk progressiv utrikespolitik - Om viljan finns - pekas drönarattackerna ut som ett folkrättsligt problem. Det är åtminstone en början. Men var finns engagemanget och kraften hos till exempel alla liberala ledarskribenter, som längst in i sitt hjärta ändå inte kann känna sig tillfreds med USA:s självsvådliga agerande med drönarattackerna och det dödande av människor - inklusive civila och barn - som följer i dess spår. Tystnaden är plågsam.