2013-06-23

Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

3 kommentarer:

Orion77 sa...

Ulf Bjereld skriver bl a: "Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning."

Ja, men problemet är större än så. Både de (för USA) så pinsamma avslöjandena som WikiLeaks gjort, och nu Edward Snowdens uppgifter om PRISM mm, har ju framför allt visat att "nationalstaten" sysslar med åtskilligt bakom de demokratiska kulisserna, som förvisso förvånar och irriterar medborgarna -- som ju är de egentliga ägarna till Nationalstaten.

Inte är det väl bara i solenna sammanhang som transparens och öppenhet i statens affärer ska hyllas? Nu har öppenhet och transparens "drabbat" den faktiska verksamheten, och då reagerar staten med ilska och hård aggression.

I viss utsträckning måste förstås staten hålla korten intill bröstet; fullständig öppenhet i allt skulle inte funka i en värld med fiender runt hörnen. Som medborgare anser jag dock att statens utrymme för hemlig verksamhet måste vara mycket begränsad. I princip bör medborgarna ha rätt att få veta vad staten sysslar med, alltså i huvudsak, men inte i alla detaljer.

Därför välkomnar jag de avslöjanden som gjorts av WikiLeaks, Bradley Manning och Edward Snowden. De är sannolikt till större nytta än skada (för allmänheten). Jag vill hellre känna till vad som faktiskt pågår, än att låta mig invaggas i en bedräglig och falsk idyll. Bör inte varje intresserad samhällsmedborgare göra det?

Anonym sa...

Om det stämmer att Snowden befinner sig i Ryssland så får hans avslöjanden en annan valör.
Ingen vet vad Snowden har eller kommer.att avslöja för ryska spionorganisationer och därmed göra sig skyldig till landsförräderi.
Att söka asyl i det enbart halvdemokratiska Ecuador ger heller inga pluspoäng till Snowden.

Orion77 sa...

Den amerikanske senatorn William Fulbright (1905 - 1995, Demokratisk senator, Arkansas 1945 - 1975) var en stridbar profil i USAs politiska landskap under många år. Han blev känd i hela världen bl a för sitt motstånd mot den ökände senatorn Joseph McCarthy och hans vettlösa jakt på oliktänkande. Jag citerar ur Wikipedia:

"In 1966, Fulbright published The Arrogance of Power, in which he attacked the justification of the Vietnam War, Congress's failure to set limits on it, and the impulses which gave rise to it. Fulbright's scathing critique undermined the elite consensus that U.S. military intervention in Indochina was necessitated by Cold War geopolitics."

Denne högt ansedde senator var således även han en "whistleblower", alltså en kollega till dagens irriterande "småföretagare" Assange, Manning och Snowden. Men skillnaden gentemot dessa är främst att Fulbright kunde leverera sin kritik mot statens förfalskade krigsargument (Vietnamkriget) från en mycket väl etablerad position: Den amerikanske senatorns status. Likheterna med hur USA under President George W. Bush manövrerade med osanningar och bristfälliga argument för att starta Irak-kriget 2003 är emellertid slående.

1966 gav senator Fulbright ut sin mycket uppmärksammade bok "The Arrogance of Power" i vilken han underkände de skäl som Vita Huset hade angett för Vietnamkriget, och brännmärkte Kongressens misslyckade försök att hejda den utveckling som presidentmakten drev på. Fulbrights bitande kritik underminerade den politiska elitens dåtida konsensus att en amerikansk intervention i Indokina skulle vara nödvändig för att hejda Sovjetunionens expansion ("dominoteorin").

"Utvecklingen" sedan William Fulbrights tid har nu gått långt. Framför allt är det den hemliga övervakningen av såväl potentiella fiender som av egna medborgare som nu har expanderat in absurdum. Om Fulbright hade levt idag, och skrivit en bok om detta, vilket namn hade han kunnat finna som titel på den boken, när "Maktens Arrogans" redan är upptaget?

Vår tid väntar fortfarande på sin "senator Fulbright" -- en politiker med så hög status att han/hon är oberörbar, och samtidigt ser sig främst i Allmänhetens och Sanningens tjänst. Ännu i juni 2009 fanns det skäl att tro att han hade kommit, och rentav hade blivit president, sedan han hade hållit ett epokgörande tal i Kairo (2009-06-04).

Det slutliga sammanbrottet för Joseph McCarthy finns beskrivet i filmen "Good Night and Good Luck" (2005, regi George Clooney).