Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
Visar inlägg med etikett fildelning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fildelning. Visa alla inlägg
2010-08-02
Piratpartets valmanifest - frihetligt eller marxistiskt?
I dag presenterade Piratpartiet sina tre Valmanifest inför höstens val. De tre manifesten är indelade efter vad Piratpartiet beskriver som sina tre kärnfrågor: integritet, kultur och kunskap.
Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.
Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.
På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.
Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.
Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.
Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!
Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.
Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.
På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.
Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.
Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.
Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!
Visst är Piratpartiets valmanifest en kompromiss och det saknas inte interna kritiska röster. Men inför den stundande valrörelsen har partiet ändå skickligt undvikit att gå i de vanligaste fällorna. Partiet har t ex undvikit att kräva att sexköpslagen rivs upp, trots att det finns ett visst stöd för en sådan linje internt i partiet. Svagheten i många av förslagen är i stället att de är realpolitiskt omöjliga att genomföra under en nära framtid. Starka finansiella intressen står bakom gällande upphovsmannarätt och patenträtt och många av dessa regelverk garanteras av mellanstatliga överenskommelser. De konkreta förslagen riskerar att reduceras till demonstrationspolitik. Men samtidigt är det befriande med ett parti som i ett valmanifest vågar vara visionärt.
Men ett valmanifest ger ingen riksdagsplats. Piratpartiet lyckades med stor framgång i Europavalet mobilisera ungdomsväljare, protestväljare och övriga väljare i långt större utsträckning än vad de flesta bedömare hade trott. Riksdagsvalet innebär en svårare utmaning, eftersom fokus i valrörelsen kommer att ligga på traditionella vänster-högerfrågor och på de båda block som slåss om regeringsmakten.
Men ingenting är omöjligt. Har Piratpartiet lite tur med dagordningen och om de även denna gång kan mobilisera ungdomsväljare och en de protestväljare som inte vill rösta på Sverigedemokraterna så kan faktiskt allt hända.
2009-05-18
Om FRA-opinionen och Piratpartiets möjligheter att komma in i Europaparlamentet
I dag skriver jag och Henrik Oscarsson på DN Debatt om FRA-striden och om Piratpartiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet, baserat på resultaten från den senaste SOM-undersökningen.
Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?
Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?
I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.
I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.
Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.
På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.
Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.
Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.
När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.
Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen. På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.
Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.
Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.
Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.
I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.
Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.
Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?
Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?
Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?
I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.
I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.
Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.
På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.
Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.
Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.
När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.
Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen. På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.
Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.
Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.
Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.
I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.
Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.
Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?
2009-04-19
Pirater, pirater - överallt pirater...
Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.
Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.
Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).
Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?
På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.
De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.
Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.
2008-11-12
Fildelningsfrågan är här för att stanna
Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)