Lätt införa repressiva åtgärder – svårare avskaffa dem

För ett par veckor sedan – den 18 november - beslöt Säkerhetspolisen att höja hotbilden för Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Det är den högsta hotnivån någonsin. Samtidigt tillkännagavs att en 25-årig man anhållits i sin frånvaro, misstänkt för förberedelse till terroristbrott.

Dagen därpå – den 19 november – meddelade statsminister Stefan Löfven att regeringen avsåg att genomföra flera insatser för att motverka terrorism i Sverige. Insatserna bestod i att utreda förslag på hur Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kan få avlyssna information som skickas genom krypterade kanaler, driva frågan om kontroll av biometriska uppgifter vid gränserna till Schengenområdet samt utreda om det finns tillräckliga möjligheter till kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och andra platser med ett förhöjt skyddsbehov.

Var för sig kan dessa insatser uppfattas som relativt oskyldiga. Men att presentera dem dagen efter Säkerhetspolisens höjda terrorhot leder osökt tanken till grundregeln att aldrig i hast genomföra långsiktiga lösningar på akuta på problem. Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där.

Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.

Angående statens övervakning av sina medborgare så anser jag för övrigt att möjligheten att ge Edward Snowden politisk asyl i Sverige bör ges en seriös prövning.

Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.