Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!

Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.

Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)

Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag.  Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.

Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.

Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

Fyra frågor som avgör Hanif Balis politiska framtid

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har hamnat i blåsväder sedan han på Twitter publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. Mejlväxlingen fick Bali tillgång till via Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Säkerhetspolitiska bedömare misstänker att Ryssland varit inblandat i saken, i syfte att misskreditera Patrik Oksanen som i sin journalistiska gärning varit öppet kritisk mot den ryska politiken gentemot t ex Ukraina och Krim. Gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Tobias Billström kallar Hanif Balis agerande för "ytterst omdömeslöst".

Hyser Moderaterna och dess partiledare Ulf Kristersson fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Det är en öppen fråga. Partiet har tillsatt en "intern utredning" för att försöka bringa klarhet i vad som har hänt.

I skrivande stund är det fyra frågor som måste besvaras på ett tillfredsställande sätt för att den moderata partiledningen kan kunna ha fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali:

1.) Varför talade Hanif Bali inte sanning om hur han fick tag i mejlväxlingen mellan Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet? Inledningsvis uppger Bali att han fått den "från en bekant". Till Dagens Nyheter uppger Hanif Bali senare att han hittat mejlväxlingen på nätet: "Jag såg mejlen i flödet, sparade ner dem och lade upp dem nån timme senare." Och i dag skriver Hanif Bali i stället på sin Facebooksida att han fått den genom Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Det är klart att ett sådant slirande urholkar Hanif Balis trovärdighet.

2.) Vilken relation har Hanif Bali till Chang Frick och den högerpopulistiska - av många uppfattad som Rysslands- och Putinvänliga - sajten Nyheter Idag? Varför sänder Chang Frick dessa länkar just till Hanif Bali? Varför döljer Hanif Bali inledningsvis var de kommer ifrån? Dessa frågor måste redas ut och kunna ges tillfredsställande svar om inte Hanif Balis förtroende ska skadas varaktigt.

3. Vad ville Hanif Bali uppnå med att lägga ut mejlkonversationen på nätet? Patrik Oksanen är en respekterad liberal ledarredaktör som blivit hårt ansatt för sina kritiska artiklar om Vladimir Putin och om rysk utrikespolitik (särskilt med avseende på Ukraina och Krim). Undrade inte Hanif Bali varför Chang Frick sände honom dessa mejlkonversationer? Undrade Hanif Bali inte över Chang Fricks och Nyheter Idag intentioner i denna fråga överhuvudtaget?

4. Hur ska Ulf Kristersson kunna motivera ett fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Ulf Kristersson har tidigare fått kritik från olika politiska håll för att han inte velat agera mot Hanif Balis många kontroversiella uttalanden på nätet. Om Ulf Kristersson duckar även denna gång riskerar han att uppfattas som en svag ledare som inte förmår ta tag i problemen och styra sitt parti.

Hanif Bali försöker i dag på sin Facebooksida förklara hur det hela har gått till och kommenterar de misstag han har  begått. Det hedrar honom. Men frågan stannar knappast där. De fyra frågor jag lyft ovan kommer att behöva tillfredsställande svar för att Hanif Balis politiska plattform inte ska varaktigt urholkas.

Ödesval i Nederländerna?

I morgon går Nederländerna till val. Intresset från omvärlden är stort. Valet beskrivs ibland som det första i en rad europeiska ödesval under 2017, där högerpopulistiska partier förväntas skörda stora framgångar. I morgon Nederländerna, senare i vår val i Frankrike och i höst i Tyskland. Särskilt stort intresse riktas mot den allt mer radikaliserade, främlingsfientlige högerpopulisten Geert Wilders, vars parti PVV (Frihetspartiet, Partij voor de Vrijheid) har möjlighet att bli största parti i morgondagens val.

Vi får väl se hur framgångsrik morgondagen blir för Geert Wilders och hans parti. Visst, PVV har goda möjligheter att öka från de tio procent man erhöll i valet 2012 och verkligen bli störst i Nederländernas svårt fragmentiserade partisystem. Men låt oss komma ihåg att PVV redan i valet 2010 erhöll drygt 15 procent av rösterna och då kunde växla in valresultatet i ett visst politiskt inflytande. Även om PVV i morgon får över 15 procent och blir största parti kommer inget annat parti i Nederländerna att vilja samarbeta med honom. Geert Wilders och PVV hamnar i en situation motsvarande Sverigedemokraterna - ett opinions- eller väljarstöd på drygt 15 procent, men isolerat från de övriga partierna erbjuds endast mycket små möjligheter till politiskt inflytande. (Med skillnaden att Moderaterna i Sverige nu öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.)

Det var befriande att i dag läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös text om mediebevakningen av valet i Nederländerna. Johansson Heinö vänder sig emot mediernas extrema fixering vid Geert Wilders och PVV, samt den mediala berättelsen om en ständigt växande högerpopulism. Nederländerna har en tradition av främlingsfientlig högerpopulism. Redan 2002 vann Pim Fortuyn och hans främlingsfientliga parti 17 procent av rösterna och kunde bilda regering tillsammans med högerliberaler och kristdemokrater. (Pim Fortuyn själv mördades under pågående valrörelse.)

Så nej, det är inte så att högerpopulismen ständigt växer. Det är lätt att bli historielös. Visst finns det ett symbolvärde i om PVV lyckas bli största parti i Nederländerna i morgon. Men det innebär inte nödvändigtvis en "historisk framgång" för de högerpopulistiska krafterna, varken i Nederländerna eller i övriga Europa.

För den traditionella vänstern går det emellertid dåligt i Nederländerna. De som värnar öppenhet och frihet får i stället glädjas åt positiva opinionsmätningar för miljöinriktade GroenLinks och det vänsterliberala Democraten 66. Socialdemokraterna? Well, efter att i förra valet ha fått 24.7 procent av rösterna ligger partiet nu i en del opinionsmätningar under tio procent...

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas svåra vägval

Inför några få hundra åhörare, varav flera var från fastlandet inbussade Sverigedemokrater, höll Jimmie Åkesson sitt jungfrutal i Almedalen. De glesa åhörarleden berodde inte främst på att publiken bojkottade honom (även om många säkert kände olust för att närvara på ett SD-möte), utan på att söndagen är den sämsta Almedalsdagen då nästan alla har hunnit åka hem. Valåret 2014 infaller Sverigedemokraternas dag i stället på tisdagen, en av de dagar då allra flest är på plats i Almedalen.

Jimmie Åkesson höll sitt tal i opinionsmässig motvind. Just i dag publicerades två opinionsmätningar, vilka båda pekade på att SD balanserar på fyraprocentsgränsen. I Synovates undersökning minskar partiet från 6.3 till 4.6 procent. I Skops undersökning minskar partiet från 6.6 till 4.2 procent. Nedgången kan förstås vara en tillfällighet. Men om vi antar att den uttrycker en substantiell förändring så väcks frågan vad nedgången beror på. Jag tror inte nedgången är en reaktion på att SD fått stor uppmärksamhet för att de hotat att rösta med de rödgröna partierna i frågan om ett femte jobbskatteavdrag. En rimligare tolkning är att partiet under senare tid försökt bredda sitt politiska register och lagt mycket mindre betoning på de invandringspolitiska frågorna.

Varken i sitt tal i dag eller i sitt tal i riksdagens partiledardebatt för ett par veckor sedan berörde Jimmie Åkesson på allvar invandringspolitiken. Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning som visar att SD tonat ned invandringspolitiken även i sitt riksdagsarbete. Eftersom dessa frågor uppfattas som de absolut viktigaste av en central del av SD:s väljargrupp är det möjligt att breddningen av politiken leder till en demobilisering av den delen av partiets sympatisörer.

Sverigedemokraterna står inför ett strategiskt dilemma. Antingen försöker partiet bibehålla sin ställning som outsider och som en spik i foten på det politiska etablissemanget. I så fall är invandringspolitiken en utmärkt fråga att hålla fast vid, tillsammans med den "lag och ordning"-linje som Åkesson i dag också lyfte fram. Men eftersom andelen svenska väljare som tycker att invandringspolitiken och "lag och ordning"-frågorna är tillräckligt viktiga för att de skall påverka deras val av parti är mycket liten, så frånhänder sig partiet därigenom möjligheten att på allvar växa och skaffa sig varaktigt politiskt inflytande över hela det politiska fältet.

Eller så breddar partiet sitt politiska register och tonar ned de invandringspolitiska frågorna och blir ett högerpopulistiskt, socialkonservativt inspirerat, parti överhuvudtaget. På så sätt kan partiet avdemoniseras och tröskeln sänks för de övriga partierna att i någon mån samverka med SD. Men risken är då i stället att partiet tappar i intresse hos sina nuvarande kärnväljare och att inga nya väljargrupper kommer i deras ställe. Sverige har knappast plats för ytterligare ett borgerligt parti.

Nu försöker Jimmie Åkesson kombinera båda dessa linjer. Han jobbar långsiktigt och påverkas knappast av tillfälliga opinionsmätningar.

(Jag noterade också att Jimmie Åkesson i sitt anförande lyckades med konststycket att påstå att SD är ett socialkonservativt parti och samtidigt förneka att partiet står till höger i politiken.)

I frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer Jimmie Åkesson att sälja sig dyrt. Jag har svårt att se hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna formulera om sitt förslag på ett sätt som gör att SD byter sida utan att det politiska priset för regeringen skulle bli väldigt högt.

Nyval är inte det troligaste alternativet i höst, men kan inte uteslutas. Jimmie Åkesson är nog kluven till en sådan utveckling. Jag har svårt att se att SD skulle trilla ur riksdagen redan nu. Däremot riskerar partiet att tappa sin vågmästarställning, och därigenom marginaliseras än mer i den svenska politiken.

Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.

Alliansen knappar in. Hur går det för Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Piratpartiet?

Dagens Sifo-mätning visar att alliansregeringen har knappat in på den rödgröna oppositionen. Enligt mätningen leder de rödgröna nu med 49.0 mot 45.6 procent, det vill säga ett försprång på 3.4 procentenheter.

Uppgången för alliansregeringen kommer inte oväntat. Dess anhängare har under vintermånaderna varit kraftigt nedmobiliserade, trängda av bl a sjukförsäkringsfrågan och alla oklara turer kring Saab-affären. Men den s k Superveckan med fyra partiledardebatter i olika former mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blåste nytt liv i borgerligheten, och mobiliseringen av de båda blockens sympatisörer jämnas ut. Nu är valåret i gång på allvar och jag tror att opinionsmätningarna kommer att spreta lite mindre framöver.

Kristdemokraterna fick i mätningen endast 3.9 procent, det vill säga precis under riksdagsspärren. Strategin kring "verklighetens folk" har uppenbarligen inte fungerat. Det gläder mig, eftersom jag ser den strategin som ett uttryck för en smygande högerpopulism som Göran Hägglund i grunden inte står för. Ärlighet varar längst och Göran Hägglund är inte trovärdig som högerpopulist!

I Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna endast 3.4 procent, en minskning med 1.6 procentenheter sedan föregående mätning. Den enorma mediehausse som Sverigedemokraterna kunnat rida på under flera månaders tid tycks nu vara slut, och jag tror partiet får svårt att återerövra en lika framträdande plats på mediearenan. Om opinionsläget mellan de båda blocken är någorlunda jämnt så försvårar det också för Sverigedemokraterna att erövra en plats i debatten.

I stället är det nog dags för Piratpartiet att stiga fram i det mediala rampljuset igen. Trots en del internt gurgel håller partiet ihop och tar sats inför en valrörelse där integritets- och informationsfrågor sannolikt kommer att ha en betydligt mer framträdande plats än i tidigare valrörelser. Visserligen är det svårare att ta en plats i riksdagen än i Europaparlamentet, men omöjligt är det inte. Några av de övriga partierna har visserligen vaknat till i integritetsfrågorna, men fortfarande är det yrvakenheten som dominerar. Piraterna kommer att vara på banan, och det skall bli spännande att se hur långt deras kraft räcker.

Jag har under mandatperioden konsekvent tippat att de rödgröna tar över regeringsmakten i 2010 års val och att Sverigedemokraterna får mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Jag tror att vi efter 2010 års val kommer att ha samma partier representerade i riksdagen som vi hade efter 2006 års val - men med Piratpartiet som möjlig uppstickare. Mitt grundtips i dessa frågor står kvar.