2011-06-16

Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.

10 kommentarer:

Anonym sa...

När skrev du själv senast ett blogginlägg eller debattartikel utan moralismer?

Det är väl det enda du gör...

Ulf Bjereld sa...

Anonym 5:47: No no. Många synder har jag i mitt register. Men jag är inte särskilt moraliserande. Har man en egen stark moral i grunden behöver man inte vara moralistisk. :-)

Anonym sa...

Lite smarta är dom i SD ändå.
Förr eller senare kommer begränsning av invandringen på tapeten i hemliga överläggningar med alliansen och de rödgröna som tack för hjälpen.
Blir det nyval så inser alla parter att den frågan kommer att bli högaktuell efteråt

Roger Svensson sa...

Varför skulle det vara eftersträvansvärt att erhålla godkännande och ”legitimitet” av sina politiska motståndare? Snarast är det ju tvärtom, den dag Sd anses legitima av det kulturradikala etablissemanget så har ju partiet helt förlorat sitt existensberättigande.

Den enda form av legitimitet som är av värde i en demokrati är ju faktiskt det väljarstöd som erhålls i allmänna val och den legitimitet som t.ex. Sd har erhållit kan ju ingen ta ifrån dem hur mycket taktiserande och avståndstagande man än ägnar sig åt!

Ulf Bjereld sa...

Anonym 7:17 Ja. dom är smarta. Men jag delar inte din bedömning att det finns någon determinism i processen. Politik är att vilja! :-)

Roger: Om SD vinner legitimitet kan de inbjudas till överläggningar med andra partier och därmed utöva ett större inflytande över politiken än annars. Och vilket parti vill inte få bättre möjligheter att genomföra sitt politiska program?

Anonym sa...

Dessutom får SD fortsatt intensiv uppbackning genom detta ständiga betonande av deras vågmästarroll.
Vilket bidrar till att de närmast framstår som hjältar vilket troligen gör att de får sympatier - från den ena eller den andra sidan av väljarna - beroende på hur de röstar i olika frågor.
Med tanke på den makt SD beskrivs ha så får man snart intrycket att vi bara har ett parti i riksdagen.
Kanske dags att börja uppvärdera Miljöpartiet som vågmästare också.

Anonym sa...

larde sig mycket

Anonym sa...

Ett högerparti som vill förbättra a-kassan, riva upp lavaldomen, skrota fas3, förbättra demensvården, förbättra arbetsmiljön, osv osv. Konstigt högerparti det där...

Kross mot Mjällby i helgen btw

/Johan

Anonym sa...

Det skulle inte förvåna mig om det sitter en okänd hjärntrust av bildade och intellektuella personer som i lönn hjälper SD att lägga upp partiets strategi i Riksdagen.
Svårt att tro att SD´s riksdagsgrupp själv har lyckats manövrera så taktiskt som man gjort utan hjälp av drivna planerare.

Anonym sa...

Nix, nu hanterar du sanningen rätt vårdslöst tror jag. Det TT gick ut med var att (sd) stödde regeringen i över 90% av blockskiljande frågor, vilket är något helt annat än i alla frågor.

Därmed bortser man från två saker:
1) Regeringen får igenom en massa frågor med stöd av (s), (mp) och någon gång t.o.m. (v) även om (sd) röstar emot och
2) Om regeringen i utskotten får indikationer på att oppositionen kommer att samla sig kring ett förslag så har man goda skäl att aldrig lägga fram det förslaget för kammaren.

Ibland kan man förstås göra det ändå i och med att det räcker med att någon enstaka ledamot ur oppositionen går på toaletten vid omröstningen och att någon enstaka fronderar eller lägger ner sin röst men det sker givetvis ett urval av frågor redan innan de läggs fram i riksdagen.