Kristdemokraterna har nu oavbrutet suttit i riksdagen i 20 år, och åtta av dessa 20 år i regeringsställning. Ändå råder det en slags konstant krisstämning runt partiet. Sedan rekordvalet 1998, med 11.8 procent av rösterna, har resultaten blivit sämre för varje val. I valet 2010 fick partiet bara 5.6 procent av rösterna och i opinionsundersökningarna balanserar partiet på fyraprocentsspärren.
Kristdemokraterna har problem med sin identitet. Som jag tidigare diskuterat så har partiet på senare till lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring sin politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år slog Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.
Inför valet 2006 var kravet på sänkt bensinskatt en av partiets profilfrågor. Nu förväntas rikstinget ställa sig bakom en riktning där omsorg om barn och unga skall stå i centrum för Kristdemokraternas politik. Det senare förslaget har provocerat några framträdande kristdemokrater från Stockholm, som i Svenska Dagbladet i dag menar att det bara rör sig om ännu en tom slogan och som ser en risk att ”välviljans våta filt” blir till ett hinder för en positiv samhällsutveckling.
Det finns många åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna - därav otydligheten i politiken. En i media särskilt uppmärksammad åsiktsriktning är den som förespråkar en mer restriktiv abortpolitik, ogillar samkönade äktenskap och som konsekvent sluter upp bakom staten Israels agerande i Mellanöstern. I partiet finns också en spänning mellan socialkonservatism och socialliberalism. Uppdatering kl 21.15. Vänstrastranden påpekar klokt att spänningen nog bättre gestaltas av begreppsparet moralkonservatism vs. socialkonservatism. Göran Hägglunds styrka är att han tolereras av samtliga grupperingar och att det inte finns någon självklar motkandidat. Åsiktsgrupperingarna vet vad de har, men inte vad de får.
Kristdemokraterna har riksting varje år. Om partiet skulle byta partiledare inför valet 2014 vore rikstinget 2012 ett lämpligt tillfälle. Men årets riksting kommer att behandla en motion som yrkar på att partiet med omedelbar verkan skall övergå till att bara ha riksting vartannat år, vilket skulle innebära att nästa riksting blir först 2013. Då är det lite sent att byta partiledare, och Göran Hägglund skulle sitta säkert även över valet 2014.
Partistyrelsen har tillstyrkt förslaget. Men eftersom det rör sig om en stadgeändring krävs att beslutet fattas med enhällighet om det skall gälla med omedelbar verkan. Annars måste frågan behandlas även på rikstinget 2012.
Vilka nya slagord kommer Göran Hägglund att formulera från talarstolen? Och hur kommer partiledarfrågan att påverka debatten och beslutet om riksting bara vartannat år? Spännande dagar väntar i Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar