Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas svåra vägval

Inför några få hundra åhörare, varav flera var från fastlandet inbussade Sverigedemokrater, höll Jimmie Åkesson sitt jungfrutal i Almedalen. De glesa åhörarleden berodde inte främst på att publiken bojkottade honom (även om många säkert kände olust för att närvara på ett SD-möte), utan på att söndagen är den sämsta Almedalsdagen då nästan alla har hunnit åka hem. Valåret 2014 infaller Sverigedemokraternas dag i stället på tisdagen, en av de dagar då allra flest är på plats i Almedalen.

Jimmie Åkesson höll sitt tal i opinionsmässig motvind. Just i dag publicerades två opinionsmätningar, vilka båda pekade på att SD balanserar på fyraprocentsgränsen. I Synovates undersökning minskar partiet från 6.3 till 4.6 procent. I Skops undersökning minskar partiet från 6.6 till 4.2 procent. Nedgången kan förstås vara en tillfällighet. Men om vi antar att den uttrycker en substantiell förändring så väcks frågan vad nedgången beror på. Jag tror inte nedgången är en reaktion på att SD fått stor uppmärksamhet för att de hotat att rösta med de rödgröna partierna i frågan om ett femte jobbskatteavdrag. En rimligare tolkning är att partiet under senare tid försökt bredda sitt politiska register och lagt mycket mindre betoning på de invandringspolitiska frågorna.

Varken i sitt tal i dag eller i sitt tal i riksdagens partiledardebatt för ett par veckor sedan berörde Jimmie Åkesson på allvar invandringspolitiken. Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning som visar att SD tonat ned invandringspolitiken även i sitt riksdagsarbete. Eftersom dessa frågor uppfattas som de absolut viktigaste av en central del av SD:s väljargrupp är det möjligt att breddningen av politiken leder till en demobilisering av den delen av partiets sympatisörer.

Sverigedemokraterna står inför ett strategiskt dilemma. Antingen försöker partiet bibehålla sin ställning som outsider och som en spik i foten på det politiska etablissemanget. I så fall är invandringspolitiken en utmärkt fråga att hålla fast vid, tillsammans med den "lag och ordning"-linje som Åkesson i dag också lyfte fram. Men eftersom andelen svenska väljare som tycker att invandringspolitiken och "lag och ordning"-frågorna är tillräckligt viktiga för att de skall påverka deras val av parti är mycket liten, så frånhänder sig partiet därigenom möjligheten att på allvar växa och skaffa sig varaktigt politiskt inflytande över hela det politiska fältet.

Eller så breddar partiet sitt politiska register och tonar ned de invandringspolitiska frågorna och blir ett högerpopulistiskt, socialkonservativt inspirerat, parti överhuvudtaget. På så sätt kan partiet avdemoniseras och tröskeln sänks för de övriga partierna att i någon mån samverka med SD. Men risken är då i stället att partiet tappar i intresse hos sina nuvarande kärnväljare och att inga nya väljargrupper kommer i deras ställe. Sverige har knappast plats för ytterligare ett borgerligt parti.

Nu försöker Jimmie Åkesson kombinera båda dessa linjer. Han jobbar långsiktigt och påverkas knappast av tillfälliga opinionsmätningar.

(Jag noterade också att Jimmie Åkesson i sitt anförande lyckades med konststycket att påstå att SD är ett socialkonservativt parti och samtidigt förneka att partiet står till höger i politiken.)

I frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer Jimmie Åkesson att sälja sig dyrt. Jag har svårt att se hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna formulera om sitt förslag på ett sätt som gör att SD byter sida utan att det politiska priset för regeringen skulle bli väldigt högt.

Nyval är inte det troligaste alternativet i höst, men kan inte uteslutas. Jimmie Åkesson är nog kluven till en sådan utveckling. Jag har svårt att se att SD skulle trilla ur riksdagen redan nu. Däremot riskerar partiet att tappa sin vågmästarställning, och därigenom marginaliseras än mer i den svenska politiken.