Alla älskar Fi. Men hur långt räcker det?

Uppdaterat söndag 11 maj 2014. Feministiskt initiativs framgångar fortsätter och allt mer av mediediskussionen kretsar om huruvida partiet kommer att komma in i Europaparlamentet eller inte. Det är en diskussion som Feministiskt initiativ välkomnar, då partiet hamnar i centrum och resonemangen om att en röst på Fi är en bortkastad röst får inte längre någon bäring.

I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var  befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.

*

Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.

Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.

Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't. 

Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.

Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.

Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.

De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.

Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.

Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.

Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.