Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.
I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).
Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.
De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.
Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.
Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.
Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)
Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.
Med reservation för felräkningar. :-)
6 kommentarer:
"Med reservation för felräkningar. :-)"
En felräkning kan vara att räkna L som stödparti till en S-ledd regering eftersom nuvarande L-ledning hade stött Kristersson som statsminister.
En annan felräkning kan vara att V inte ska ha något inflytande över politiken eftersom framför allt L men också C knappast kan gå till val en gång till utan att göra allvar av januariavtalets skrivning.
Med en borgerlig majoritet på 59% mot de rödgrönas 41% är det nog vänstersocialdemokraten och inte statsvetarprofessorn som analyserar och drar slutsatser. Det är också värt att ha i bakhuvudet :-)
Klas Bengtsson
PS Kan inte minnas att någon statsminister haft så låga förtroendesiffror som Löfven. Minns dock inte hur det var med Ullsten. DS
Frågorna för S är (bland annat):
1 Om Fp klarar spärren 2020? (och i så fall med vilka medel och metoder)
2 om det går att bilda regering 2022 med S+Fp+C?
(utan Fp är det nog kört, men man klarar sig om Fp ej klarar spärren)
3 Om C+Fp ska se Vp som pestsmittat, avgör delvis utfallet av p.1 och p.2.
Frågorna för M är enklare:
- Hur partiet ska sluta läcka till Sd, och helst locka tillbaka väljare.
- Den ekvationen ska balanseras /avvägas mot risk för spill till Fp+C
Sakpolitikens återkomst får ses som avgörande. När något inte fungerar i praktiken,
tex kollektivtrafiken, skolan, sjukvården eller säkerheten på gator och torg, så märker
medborgarna av detta in på bara skinnet, som avnämare eller som anställda, detta påverkar sedan hur de tänker avseende politiska lösningar, tex vem som kan bilda regering.
Det är tämligen nytt, i explicit mening, att M+Kd kan tänka sig att bilda regering med stöd av Sd. Detta är ett möjligt regeringsalternativ, och har börjat klarna först 2019, dvs efter Regeringsöverenskommelsen och mer tydligt under hösten.
S lider av att regera med en politik som de inte gått det val på, men ännu mer lider man av att inte ha majoritet för att kunna få igenom politik.
2022
S kan bilda regering med stöd av Mp + C (och indirekt med Vp)
C kommer inte vilja bilda regering med stöd av Vp.
C kommer försöka bilda regering själva, med Fp och Mp
Fp kommer inte kunna tala ur skägget, endera Vp eller Sd, så de
riskerar att sänka sig själva :-)
M kommer inte vilja bilda regering med C + Fp.
Försöker DN med detta halmstrå, så måste de:
- spika ihop alliansen
- hitta en gemensam plattform,
- förklara hur de ska hantera Mp, för att bli större.
Att förknippas med C+Mp kommer inge traumatiska mardrömmar för M+Kd
varje mummel att göra en Reinfeldtare, bilda regering med stöd av Mp,
ger bensin på elden för Sd. (det kan DN, men inte UK bortse från)
Det troligaste är ett närmande mellan:
1. S+C+Mp
2. M+Kd
3. Sd kommer att agera "fri" kraft, dvs absolut vågmästare
------
4. Fp på plankan, utan svar i regeringsfrågan
5. Vp som allt mer sakpolitiskt orienterat, för att den vägen få inflytande.
Sd kommer att vara vågmästare, ett alternativ, för väljare som ser de gamla partierna som lite bakom flötet, eftersom om de inte kan få igenom sin politik, sina lösningar med en trovärdig majoritet, så kanske de ska förklara hur regeringsfrågan ska lösas.
Kan inte politiken detta, vilket de inte kan (ännu) så kanske de får svårt att attrahera väljarstöd.
Största konstellation, Reinfeldtprincipen, fungerar inte så bra,
har det visat sig. Dvs för svaga regeringar.
Det finns tre breda partier som kan bilda regering
(i kraft av väljarstöd på ca 25%)
1. S
2. M+Kd
3. Sd
3*25= 75 (2*25=50)
Detta stavas addition, och behövs inga spindoktorer eller kommunikatörer till,
väljarna behärskar de fyra räknesätten.
Kvar blir 25% som övriga lösa byggstenar. Dvs ska Sd räknas bort valet 2022,
så återstår för marginalväljare att välja inom den sista kvarten, fjärdedelen
som består av:
----min - max
Vp = 8 - 10
Mp = 4 - 5
C. = 7 - 8
Fp = 3 - 5
Sum 22 - 28%
V är en flank, och kan attrahera max 10%
Om de kan motivera sin relevans, dvs dörrmatteparadoxen.
Tillsammans med S och Mp kan Vp nå 40%
(om man går till val på en vänsterlösning)
C+Mp är lite aparta för den breda massan, och kan attrahera max 15%
Fp kan klara runt 5%, men får problem, endera att förknippas med
Vp eller med Sd. Så Fp kommer att få lida pin.
C kommer att få mycket att förklara, vem de ska bilda regering med,
om det inte är UK eller Löfven. Vill fru Lööf bilda regering själv
så ska hon få ihop en plattform och en budget med någon mer än Mp,
och som det visat sig är det svårt att regera i minoritet.
S.W
Man kan väl försöka studera lite balanser?
Hur går det för vänstern?
------ S ---- Vp --- Sum
Dec-18 23,7 + 9,5 = 33,2
Nov-18 24,4 + 9,0 = 33,4
Okt-18 24,5 + 9,0 = 33,5
sep-18 24,7 + 8,9 = 33,6
------------------------ De 4 senaste sammanlagda opinionerna ligger stabilt, 33,5%
Jan-18 29,9 + 8,4 = 38,3 I januari toppar S+Vp, 1,7% över valet.
------------------------
Val-18 28,8 + 8,0 = 36,6 Sedan valet har vänstern tappat ca 3,5%
Hur har det då gått för Herre Jösses? Är deras väljare nöjda?
------ Mp -- C --- Fp -- Sum
Dec-18 4,7 + 8,1 = 3,9 = 16,7
Nov-18 4,9 + 7,7 = 3,4 = 16,0
Okt-18 4,7 + 8,3 = 3,9 = 16,9
sep-18 4,7 + 8,3 + 4,1 = 17,1
------------------------ Stabilt; Mp=4,7, C=8,1, Fp=3,9 -> Ca 17%-enheter
Jan-18 3,9 + 7,5 = 3,9 = 15,3 I januari =15%, trion tappat -1,5% sedan valet
------------------------
Val-18 4,4 + 8,6 + 5,5 = 18,5 Sedan valet har Herre-Jösses tappat ca 2%, Mp avviker +
Nu är opinion opinion, något fiktivt, men något säger det.
Man kan inte beskylla överenskommelsen i januari
för att ha givit några av de ingående parterna
några gratisluncher eller räkmackor, Mp undantaget.
Dock var det så klart ingen överraskning, eftersom regeringsöverenskommelsen
var en liten oväntad surpris för väljarna. Det kunde varit värre.
Centern har tappat marginellt. Fp lever farligt och Mp-väljare än nog
i grunden nöjda över det fina sällskapet. S.W
nu kanske... Men hur är det 2022...?
Kanske man inte skall ta det alltför lungt ändå....
Kjell Eriksson
Det är väl populärt frånsomliga håll och kanter att måla in oppositionen
som det nya "konservativa" blocket, och kanske kan det påverka på marginalen,
att försöka trumma fram en ny demarkeringslinje. Men frågan är om konservativ
passar på Sd? och frågan är också vad som händer med Moderaternas nyagamla
liberalkonservatism (konsesrvativ avs statens roll och liberal avseende
individen, där S få anses ha haft ett liknande upplägg historiskt, konservativt
synsätt avseende statens roll, för att främja individerna i kollektivet.
Det är när S-väljarna, tiden efter 2002 förknippar staten med radikalare former,
som de drog öron åt sig. Först genom att spilla över till M, och sedan via M till
Sd, eftersom M tog sig an ett liknande samhällsomdanande grepp.
Av lite extra intresse är därmed rörelserna inom M - Kd - Sd,
eftersom den inbördes röran ännu inte ännu satt sig.
Däremot visade våren 2018 på samma rörlighet mellan:
Kd <-> M <-> Sd, som var fallet våren 2017;
C. <-> M <-> Sd,
I bägge fallen nära nog dubblerades C respektive Kd under en kort tid,
med störst förluster för M, vilket innebär att det är två helt olika
falanger inom borgerligheten som ändrat beteende på mindre än två år.
C navigerade ju på de skiften de såg inför 2017 genom AKB:s våndor,
och tog tillfället i akt, vilket medförde att Fp var tvungen att
haka på. Men sedn har det hänt något. M blöder inte till C, utan
till Sd, och allmänborgerliga väljare, sannolikt män, har valt att
lämna C och Fp, och flytt till M + Kd, som i sin tur tappat till Sd,
med dessa väljare är sannolikt inte omöjliga att återvinna, när nu
M+Kd slipper förknippas med Mp, (och C)
S.W
Alliansen är opinionsmässigt ett
praktfiasko, även efter valet.
Det kommer alltså inte att bildas en ny allians,
eftersom dagens ca 135-136 sannolika mandat kommer
att minska ytterligare, om de söker tröst hos Mp.
Alltså återstår inget annat för C än att göra upp
med S om regerande framgent.
C har trots allt vunnit 9 mandat jämfört med valet 2014
(på att bryta sig loss).
De tendenserna såg man tydligt 2016 och 2017
när C rusade på M:s bekostnad.
På andra kanten finns Kd, som gjort samma vinst sedan 2014,
+6 mandat.
M tappar efter valet 2018 inte mycket alls till C,
Tappet kom 2017, med det var andra tider med
andra verklighetsförutsättningar, flyktingkrisen
2015 till trots.
M vet om att de bara kan förlora på att lalla runt i
mitten och flörta med C+Mp, så M egerar självfallet,
liksom Kd, på att jaga röster från Sd, medan Sd jagar
röster över den nya blockgränsen, (det har inte M samma
förutsättningar till längre.
Återstår att se om M kommer tillbaka
till valresultatet runt 20% under 2020 och om Kd
kan hålla kvar sina 6-7?
M+Kd = 26 %
Sd = 24 %
är en rimlig målsättning.
Det kommer att hinna hända mycket, i det allmänna och det enskilda,
inte minst i omvärlden, men målet 175 för M+Kd+Sd sätter i vart fall
Fp på prov.
Men nog duger övergripande uppställningen:
S. = 25%
Sd = 25%
M+Kd = 25%
Resten 25%
Mp+V = 14% (5+9)
Fp+C = 11% (4+7)
I valet 2022 kommer inte Sd att få mindre än dagens 62 mandat, det är som
amen i kyrkan. Då kommer de två nya blocken att bli jämnstora, och då
måste V räknas hem, i någon mening, så frågan är inte bara hur stora S
vill vara, utan inte minst hur stora C+Fp vill vara.
C+Mp tycks sedan 2006 utmynna i konstanten 47,5 mandat. Så där händer inte mycket.
Att få C+Fp att växa i skuggan av regeringsöverenskommelsen ser vanskligt ut,
- inget parti kommer att komma ut ur garderoben beträffande regeringsbildningen,
förrän sent i matchen, och på så vis lite upprepa AKB:s genrep.
- Sabuni kan inte ge besked, annat än sig själv
- C under fru Lööf, får svårt att byta riktning som mest liberala
C håller dessutom synnerligen låg profil för att de är sluga, det finns inga direkta vinster att hämta, varför det gäller att idissla sig fram till valrörelsen. Blir
det då sannolik tillbakagång, om inte C kan ge besked i regeringsfrågan, så avgår
sannolikt fru Lööf och satsar på näringslivet.
- Det är trots allt inte ett väldigt stort intresse för fru Lööf att vara oppositionspolitiker fyra år till. (hon var trots
allt chef för näringsdepartementet 2012-2014), och att den tösen ska satsa
perioden 2022 - 2026 i opposition kanske är en smula ambitionslöst?
- Detta att bli det nya ledande borgerliga partiet, som var målsättningen 2022,
kan C glömma, det blev visst Sd, även om Sd trots allt inte är ett borgerligt parti, utan i grunden en slags korsning mellan S och M, det är i vart fall deras väljare man tagit över.
- Fp kommer att få svårt att hantera migrationsfrågor och har därmed en ganska lite
potential för tillväxt, eftersom Mp och C abonnerar på samma fråga, och entusiasmen för
EU med den nya budgeten där Sverige kommer att få bidra så det svider, är inte heller någon valvinnare.
Nog har de försatt sig i ett dilemma, och detta är sannolikt S stora räddning, omman kan hålla kvar som +25%-parti, så är man i väljarnas ögon trots allt en central spelare
vid regeringsbildning. S.W
Skicka en kommentar