Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?

Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.

*

I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.

Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)

Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.

Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt,  progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.

Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.

Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant.  Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.

Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.

Moderaterna rasar - försprånget halverat

OBS - UPPDATERAT: Baylans avgång kommenteras nederst i posten.

Rubriken Moderaterna rasar - försprånget halverat har jag fräckt stulit från dagens Expressen, bara för att ingjuta lite mod i rödgröna tigerhjärtan. Den färska opinionsmätningen från Demoskop visar att att Moderaterna tappar 4.4 procentenheter, att Kristdemokraterna ligger kvar under fyraprocentsspärren och att de rödgröna partierna sammantaget går framåt. Alliansregeringens försprång i opinionen har nu minskat till 2.6 procentenheter i förhållande till de rödgröna.

Visst, jag ger här en liten glädjebeskrivning av mätningen - men den är likafullt sann. Jag möter inte så sällan en smula uppgivenhet när jag medverkar på olika arrangemang inom Socialdemokraterna. Den smått parodiska jakten på en ny partiledare i kombination med att Fredrik Reinfeldt regerar på utan fungerande opposition kan suga musten ur de rödaste rörelsehjärtan. Då kan det finnas en lisa i att veta att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Så inledde den socialdemokratiska kriskommissionen sin nyligen publicerade slutrapport. Formuleringen gav upphov till en hel del spe i borgerliga press. Dessa borgerliga skribenter rådde i stället Socialdemokraterna att inse att partiet blivit just ett parti som andra, utan den insikten skulle partiets kräftgång fortsätta.

De borgerliga skribenternas råd till Socialdemokraterna baseras naturligtvis på ren välvilja. Men jag tror de har fundamentalt fel. De svenska Socialdemokraterna är faktiskt inte ett parti som andra. Den enorma mediehajp som nu vecka efter vecka, månad efter månad, kringgärdar sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare skulle inte vara densamma om det gällt partiledarposten i t ex Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Socialdemokraternas ställning i svensk politik och i svenskt samhällsliv är - efter alla år som dominerande kraft - så stark att partiledarfrågan av många betraktas inte bara som ett socialdemokratiskt utan också som ett nationellt intresse.

När Socialdemokraterna genomgår sin värsta kris i partiets historia ligger man i opinionsmätningarna på 25-30 procent. Hur många procent låg Moderaterna på när det partiet genomgick sin värsta kris i partihistorien?

Under veckan lär det bli klart vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nye partiledaren tillträder i en situation när partiet knappast kan sjunka så mycket lägre i opinionsmätningarna. Drygt två år före valet 2010 ledde de rödgröna med upp till 20 procent i en del opinionsmätningar - ändå lyckades Alliansen vända underläget till valseger. Ur det perspektivet är 2.6 procentenheter naturligtvis ingenting alls.

Det svåra uppgiften blir inte att vinna valet 2014. Det valet kan vinnas och det valet kan förloras. Den svåra uppgiften blir att återupprätta Socialdemokraterna som landets dominerande kraft och lägga grunden för ett regeringsinnehav av samma dignitet som under 1900-talet. Uppgiften är svår. Men att degradera sig själv till "ett parti som andra" vore att ge upp utan ansträngning. Det skulle visserligen glädja borgerliga ledarskribenter, men knappast tjäna Arbetarrörelsens kamp för ökad frihet, för ökad jämlikhet och för solidaritet med de fattiga och de förtryckta.

Uppdaterat söndag kl 19.00: I kväll tillkännagav Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att han avgår i samband med extrakongressen i slutet av mars. Beskedet kommet inte oväntat. Frågan har sedan länge inte varit om utan när Baylan skulle ställa sin plats till förfogande. Valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren med stor sannolikhet blir en man har gjort Baylans position omöjlig.

Många har uppfattat det som att Baylan under valrörelsen förlorade de flesta debatterna mot sin dåvarande motsvarighet i Moderaterna Per Schlingmann. Så kan nog ha varit fallet. Men på samma sätt som Thorbjörn Fälldin förlorade de flesta debatterna mot Olof Palme men ändå vann publikens hjärta, så tror jag att Baylan av många - med rätt eller orätt - uppfattades som mer genuin och äkta och mindre slug och strategisk än Schlingmann.

Baylans besked kan tolkas på åtminstone två sätt: 1.) Valberedningen får genom Baylans avgång bättre möjligheter att sy ihop en kompromiss där Damberg kan lanseras som ny partiledare och där Dambergs kritiker kompenseras med att få utöva inflytande över partisekreterarposten. 2.) Valberedningen har nu snickrat ihop ett färdigt helhetsförslag som partidistrikten har att omgående ta ställning till.

Vem blir då ny partisekreterare? Den frågan betingas förstås främst av vem som blir ny partiledare. Men varför inte Anna Johansson?!