*
Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.
Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.
Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.
