Om Moderaternas parodiska Göteborgsfilm

- Jag hoppas att vi inte kommer att göra samma sak igen, säger Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson och menar att bilderna på en brinnande bil i Vancouver i en film om Göteborg var ett problematiskt grepp i ett medielandskap präglat av desinformation och fejkade nyheter. Därmed tar han sin partikollega biträdande kommunalrådet Hampus Magnusson i Göteborg ordentligt i örat, eftersom Hampus Magnusson med liv och lust i Studio Ett igår försvarade just denna felaktiga bildpublicering: Ah, vi har ju beställt den här filmen av vår byrå. Vi kan ju inte tända eld på bilar själva. (...) Det här förändrar inte trovärdigheten det minsta.

Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.

Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln. 

*

Som sann supporter till IFK Göteborg stör jag mig också på att det i den textade versionen av filmen påstås att vi "spelade med" i Uefa-cupen två gånger. Nej, det var inte så att IFK Göteborg spelade med i Uefa-cupen två gånger. IFK Göteborg vann Uefa-cupen - två gånger. Att ingen från Moderaterna (som har haft tid på sig sedan i september då filmen presenterades) reagerat på denna uppenbara förminskning av IFK Göteborgs prestation och förmått korrigera felet säger väl en hel del om med vilken grad av seriositet filmen är producerad. 

Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.

Almedalen - förändra eller dö?

Antalet arrangemang slog rekord under årets Almedalsvecka. Men antalet personer som lyssnade på partiledartalen rasade med över 25 procent jämfört med 2016 (från 19 000 till 14 000), enligt Region Gotland/Dagens Opinion. Uppgifterna stämmer med min fingertoppskänsla. Trots ökat antal arrangemang kändes det glesare på gatorna och framför allt framför scenen vid partiledartalen i år.

Ja, hur ska det gå med Almedalsveckan i framtiden? I år saknades socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven. Han och övriga partiledare lär komma nästa år, då det ju är valår. Men 2019, vad händer då?

Här kommer tre korta spaningar kring Almedalsveckan och framtiden.

1.) Håller politiken på att marginaliseras? Antalet arrangemang ökar, men jag skulle bli förvånad om inte andelen "politiska" arrangemang minskat. Partierna och andra politiska organisationer dominerar på intet sätt stadsbilden. Däremot syns näringslivsrepresentanter och företagare allt mer. Jag tror det ligger mycket i DN-journalisten Viktor Barth-Krons analys: Företag som är beroende av det offentliga har alltid varit i Visby. Det nya är att företag som är beroende av andra företag, det vill säga i praktiken alla, har fått för sig att de också måste vara med på Almedalsveckan. (...) Almedalen har på så vis ätit upp Båstad som mötesplats, och på köpet blivit en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet. Jag hoppas och tror att de ansvariga bakom Almedalsveckan - det vill säga Region Gotland och de politiska partierna - gör en ordentlig översyn av programutvecklingen och besökarbilden över tid, och agerar för att främja politiken som Almedalsveckans grundbult.

2.) Nazisternas närvaro. Jag trodde nog inte själv att jag skulle bli så tagen av att se nazister manifestera på gatorna i Visby. Men så blev det. De som på avstånd hävdade att vi som var där skulle nonchalera nazisterna och spela ner deras närvaro vet inte vad de talar om. Nazism är inte en åsikt eller en ideologi som andra - nazism står för våldsförhärligande, judehat och Förintelse. Dess närvaro impregnerade hela innerstan i Visby. Jag förutsätter att arrangörerna vidtar åtgärder som omöjliggör nazisternas närvaro i Almedalen nästa år.

3.) Almedalsveckan och framtiden. Almedalsveckan måste ändra sitt format för att utvecklas. Change or die, Jag tror kanske inte som Daniel Suhonen att det går att korta veckan till fyra dagar - det blir för komprimerat. Men kanske till sex? Med åtta partier i riksdagen får fyra partier var sin dag och fyra partier får dela på två dagar, enligt rullande schema. Fler offentliga debatter med tunga partiföreträdare. Utnyttja Almedalsscenen under större delar av dagen. Stärk civilsamhällets närvaro. Underlätta resande och boende, och minska kostnaderna för de som vill vara med. Se till att fler - alla - seminarier sänds digitalt. Mer kultur. Fler internationella inslag. Och jag är inte helt övertygad om att varje enskild medieplattform måste ha egna sändningar, egna partiledarintervjuer och egna program hela dagarna...

Politikerveckan Järva - vadan och varthän?

Politikerveckan Järva går mot sitt slut. I morgon talar statsminister Stefan Löfven, och det är möjligt att jag får anledning att återkomma efter hans anförande. I dag vill jag ge min bild av arrangemanget. Jag har funnits på plats en dag, i övrigt har jag följt arrangemanget genom media.

Politikerveckan Järva arrangeras av den ideella organisationen Global Village. Anspråken är stora. Syftet är att att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Hur har det då gått? Mycket har fungerat bra. Seminarierna och logistiken präglas av hög professionalitet. Debattämnena är relevanta. Den politiska närvaron - med samtliga partiledare på plats - är imponerande, och flera stora medier (om än inte alla...) har prioriterat bevakningen av veckan. Jag tycker också att arrangörerna lyckats få upp många viktiga samhällsproblem på agendan, och det utan att debatten blivit stigmatiserande.

Jag ska inte recensera de enskilda partiledartalen (jag har inte hört eller tagit del av alla). Men av de jag har hört har det här och där funnits en osäkerhet om vem talaren riktar sig till. Är det till Järvaborna? Eller till de politiskt intresserade medborgarna i Sverige, som får ta del av talen genom medierna? Eller är det till de egna partisympatisörerna, som av naturliga skäl finns på plats när partiledaren talar. Nu blev det ofta en blandning. Någon gång tyckte jag mig också höra ett tilltal när partiledaren talade till Järvaborna som om det vore till barn.

Vad kan man fundera över? Platsen är som den är - Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Det är knappt tio minuters promenad från Tensta Centrum. Men idrottsområdet är stort och det krävs många, många tusen människor på plats för att det inte ska kännas ödsligt. Jag anar att säkerhetsskäl (här har varit väldigt god polisnärvaro) påverkat valet av plats. För att locka fler "bofasta" besökare krävs det att ännu fler lokala aktörer deltar och ett bredare och samtidigt mer komprimerat program.

Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden. Som Viktor Barth-Kron påpekar i Dagens Nyheter i dag: Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke-terrassen på Södermalm (...) Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.

Almedalen byggdes inte på en dag. Jag tycker att Politikerveckan Järva har skaffat sig ett bra utgångsläge. Nästa år är det valår, och då lär den politiska närvaron knappas bli mindre. Nu gäller det att utnyttja momentum och utveckla konceptet. Arrangörerna är säkert tacksamma för alla kreativa råd som de kan få.

Om regeringsfrågan och den svåra konsten att inte svara på frågor

DN-journalisten Viktor Barth-Krons tweet om Anna Kinberg Batras syn på vad som är ett "tydligt besked" har väckt munterhet. Jag uppfattar inte Barth-Krons tweet som ett sätt att håna Anna Kinberg-Batra, utan i stället ett sätt att gestalta ett problem i det politiska samtalet i dag: Framträdande politikers ovilja och/eller oförmåga att svara på de frågor som journalister ställer.

Anna Kinberg Batra har i och för sig en historia när det gäller att inte svara på journalisternas frågor. I en partiledarintervju i P1 Morgon under Almedalsveckan 2015 gick det till och med så långt att den frustrerade programledaren Johar Bendjelloul utbrast: Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så.

Men fenomenet är bredare än så. Bosse Ringholms presskonferens 1999 där han skulle förklara varför Inga-Britt Ahlenius, chef för riksrevisionsverket, lämnade sin tjänst var till exempel ingen höjdare. Fler exempel finns här.

Varför blir det så här? Är det politikernas fel? Eller deras ängsliga eller möjligen översmarta rådgivares? Eller är det journalisterna som ser ett egenvärde i att försöka snärja in politiker, i stället för att synliggöra deras värdegrund, mål och strategier? Till den frågan avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

I dagarna har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vecklat in sig i resonemang om huruvida hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej.

Överlag pressas allianspartierna nu hårt i frågan om de avser att försöka bilda regering (med stöd av Sverigedemokraterna) efter valet 2018, även om de blir mindre än de rödgröna partierna. Alliansföreträdare försöker nu skifta fokus till frågan om huruvida Stefan Löfven tänker avgå som statsminister efter valet 2018 om de rödgröna partierna blir mindre än allianspartierna. Eller tänker Stefan Löfven invänta den obligatoriska omröstningen i riksdagen och se om Sverigedemokraterna skulle stödja en fortsatt rödgrön regering i stället för Alliansen?

Hittills har alliansföreträdarna inte varit särskilt lyckosamma i sina försök att rikta fokus mot den frågan. Den viktigaste anledningen är att ett sådant scenario inte uppfattas som realistiskt. Sverigedemokraterna skulle knappast släppa fram en rödgrön regering, och det interna motståndet inom de rödgröna partierna mot en sådan lösning skulle vara stort.

Varför säger då inte Stefan Löfven helt enkelt att han tänker avgå om de rödgröna partierna blir mindre än Alliansen? Jag tror det finns två skäl till hans tystnad. För det första vill Stefan Löfven luckra upp blockpolitiken och därför inte i förväg lova att släppa fram en ny blockbaserad alliansregering. För det andra hade Alliansen sin chans genom Decemberöverenskommelsen - en överenskommelse de själva bröt. Nu får de i stället leva i osäkerhet inför valet 2018.

Regeringsfrågan är het, trots att det är mer än två år kvar till valet. För den som är intresserad rekommenderar jag måndagens seminarium (5/9) på ABF i Stockholm, där Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterar vår nya bok Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016). Lisa Pelling modererar. Boken finns att köpa på plats, men kan också beställas här.

Hjärtligt välkomna!

Statsvetardagen i Almedalen - en publiksuccé!

Det känns som att det för varje år bara blir fler och fler statsvetare i Almedalen. I år uppskattar jag att ett 30-tal kollegor från olika lärosäten i landet fanns på plats, fullt sysselsatta med att medverka i olika paneler och seminarier, presentera forskningsresultat och kommentera politiska skeenden i media. Den största andelen statsvetare kom otvivelaktigt från Göteborg, här räknade jag till åtminstone ett drygt dussin.

Almedalen växer år från år så det är inte konstigt i sig att även statsvetarna blir fler. I år fanns över 3 300 olika programpunkter med i kalendariet, och någon hade räknat ut att på tisdagsförmiddagen genomfördes 110 alternativa seminarier samtidigt. Om statsvetarnas flitiga förekomst i samhällsdebatten har jag skrivit vid flera tillfällen, till exempel här.

Sedan ett par år tillbaka arrangerar Statsvetenskapliga förbundet den så kallade Statsvetardagen på fredagen i Almedalsveckan. Syftet med arrangemanget är att synliggöra statsvetenskap som ämne och att bidra till en fördjupad samhällsdebatt. Statsvetardagen växer och i år genomfördes fyra intressanta seminarier: 1.) Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, där jag ledde ett samtal kring frågorna "Är samhällsvetenskaplig forskning enbart av akademiskt intresse?", "Hur bör forskningsresultat kommuniceras för att komma till störst nytta?" samt "Bör samhällsvetare ta större plats i debatten?". 2.) Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, där Jonas Hinnfors modererade en panel kring frågeställningen "Kan vem som helst avancera till toppen av ett parti eller är det bara möjligt för vissa?". 3.) European Leadership in Transition and Crisis, där Lisbeth Aggestam ledde en diskussion om EU:s möjligheter att hålla ihop när det utbryter en säkerhetspolitisk kris i närområdet. 4.) När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna, där Peter Esaiasson var ordförande för en panel som diskuterade frågor som " Varför röstar fler män än kvinnor på högerextrema partier?", "Varför röstar vissa på korrupta politiker?", "Vad styr taktikröstning kring 4-procentspärren?" samt "Hur röstar outsiders på arbetsmarknaden?".

Statsvetardagen rönte ett enormt intresse, och flera av seminiarierna refererades i till exempel Dagens Nyheter. Publiksiffran för de fyra seminarierna varierade mellan fullt och överfullt. Till det avslutande seminariet "När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna" kom det så mycket folk att 60-70 personer tvingades vända i dörren. Jag fungerade dörrvakt och min hustru som befann sig i seminariesalen sände mig SMS om att jag inte fick släppa in fler eftersom det var så trångt att det kunde bli farligt.

 Efter seminarierna genomfördes ett Statsvetarmingel - även det fullbokat - där i första hand studenter, politiker, journalister och statsvetare deltog.

Det är väldigt roligt att intresset för Statsvetardagen blev så stort. Till nästa år bör vi se över formerna något. Det behövs definitivt större lokaler. Vi hade missat nödvändigheten av hörselslinga och det stora intresset innebär att seminarierna absolut bör sändas på webben. Minglet bör också utformas på ett sätt som underlättar deltagande för så många som möjligt.

P.S. Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron fanns på plats och i en dokumentärfilm redovisar han den osminkade sanningen om Statsvetarminglet. Titta på egen risk (ca 14 minuter in i inslaget).

Om tittarstormar och twitterstormar

I dag skriver jag på Ajour om vad som skiljer en tittarstorm från en twitterstorm. Frågan diskuterades i ett inslag i söndagens Agenda, där jag medverkade tillsammans med bland annat Cecilia Garme och Viktor Barth-Kron. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.

Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa  TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.

På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.

En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.
Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse.

En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.