Almedalsveckan inför framtiden

Almedalsveckan 2019 är slut. Om jag förstått det rätt var det första gången på 20 år som antalet genomförda arrangemang inte växte i antal. Jag kan lugnt konstatera att omfattningen ändå räcker och blir över, med mer än 1 000 seminarier om dagen i början av veckan.

Ibland beskrivs Almedalsveckan som ett elitprojekt, en slags roséindränkt personalfest för näringliv, kommuner, politiker och media. Det är en felaktig beskrivning. Almedalen myllrar av intressanta och relevanta verksamheter, och av "vanligt folk" (vad nu det egentligen är för något). Jag samtalade en stund med en kvinnlig pensionerad lärare som åker hit varje år. Hon har aldrig varit politiskt aktiv själv, men rapporterar nu via Twitter och Facebook från seminarierna så att hennes vänner på hemorten undrar om hon blivit politiker. Jag lyfter själv gärna fram fredagens Statsvetardag, med sex kvalificerade seminarier och där jag själv fick agera i rollen som dörrvakt eftersom intresset för att få komma in och lyssna vida översteg brandmyndigheternas syn på saken. De fem seminarier där jag själv medverkat har kretsat kring relevanta samhällsfenomen som Brexit, konflikterna i Mellanöstern, ledarskap i en individualiserad tid, flyktingpolitiken samt religionsfrihetens förutsättningar i dag.

Däremot behöver Almedalsveckan utveckla sina kvaliteter. Det är för dyrt att ställa ut, för dyrt att bo och ofta svårt att finna boende. Politiken tenderar att hamna i skymundan, för alla andra aktiviteter. Veckan är för lång. Jag skulle gärna se ett upplägg där aktiviteterna till exempel pågår måndag-lördag, där två partier efter ett rullande schema delar på fredagen och lördagen. Och med fler högprofilerade debatter mellan partiföreträdare. Jag tror att Region Gotland måste bestämma sig mer precist för vad de vill att Almedalsveckan ska vara, och sedan utveckla upplägget efter det.

Mest politisk uppmärksamhet under veckan fick Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor. Nyamko Sabuni höll sitt första stora tal som partiledare, ett tal som var hoppfullt och framtidsorienterat och som tydligt stakade ut en väg som uteslöt samverkan med Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor gjorde tvärtom, genom att i sitt tal ge en snudd på dystopisk bild av Sverige i dag och bidra till att normalisera främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att äta lunch och diskutera sakpolitik med Jimmie Åkesson. Almedalsveckan blev ett uttryck för polariseringen av svensk politik.

Nästa år är jag här igen. Förhoppningsvis till ett Almedalen utan nazister. Däremot hoppas jag att Stefan Löfven är här,

Almedalen - förändra eller dö?

Antalet arrangemang slog rekord under årets Almedalsvecka. Men antalet personer som lyssnade på partiledartalen rasade med över 25 procent jämfört med 2016 (från 19 000 till 14 000), enligt Region Gotland/Dagens Opinion. Uppgifterna stämmer med min fingertoppskänsla. Trots ökat antal arrangemang kändes det glesare på gatorna och framför allt framför scenen vid partiledartalen i år.

Ja, hur ska det gå med Almedalsveckan i framtiden? I år saknades socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven. Han och övriga partiledare lär komma nästa år, då det ju är valår. Men 2019, vad händer då?

Här kommer tre korta spaningar kring Almedalsveckan och framtiden.

1.) Håller politiken på att marginaliseras? Antalet arrangemang ökar, men jag skulle bli förvånad om inte andelen "politiska" arrangemang minskat. Partierna och andra politiska organisationer dominerar på intet sätt stadsbilden. Däremot syns näringslivsrepresentanter och företagare allt mer. Jag tror det ligger mycket i DN-journalisten Viktor Barth-Krons analys: Företag som är beroende av det offentliga har alltid varit i Visby. Det nya är att företag som är beroende av andra företag, det vill säga i praktiken alla, har fått för sig att de också måste vara med på Almedalsveckan. (...) Almedalen har på så vis ätit upp Båstad som mötesplats, och på köpet blivit en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet. Jag hoppas och tror att de ansvariga bakom Almedalsveckan - det vill säga Region Gotland och de politiska partierna - gör en ordentlig översyn av programutvecklingen och besökarbilden över tid, och agerar för att främja politiken som Almedalsveckans grundbult.

2.) Nazisternas närvaro. Jag trodde nog inte själv att jag skulle bli så tagen av att se nazister manifestera på gatorna i Visby. Men så blev det. De som på avstånd hävdade att vi som var där skulle nonchalera nazisterna och spela ner deras närvaro vet inte vad de talar om. Nazism är inte en åsikt eller en ideologi som andra - nazism står för våldsförhärligande, judehat och Förintelse. Dess närvaro impregnerade hela innerstan i Visby. Jag förutsätter att arrangörerna vidtar åtgärder som omöjliggör nazisternas närvaro i Almedalen nästa år.

3.) Almedalsveckan och framtiden. Almedalsveckan måste ändra sitt format för att utvecklas. Change or die, Jag tror kanske inte som Daniel Suhonen att det går att korta veckan till fyra dagar - det blir för komprimerat. Men kanske till sex? Med åtta partier i riksdagen får fyra partier var sin dag och fyra partier får dela på två dagar, enligt rullande schema. Fler offentliga debatter med tunga partiföreträdare. Utnyttja Almedalsscenen under större delar av dagen. Stärk civilsamhällets närvaro. Underlätta resande och boende, och minska kostnaderna för de som vill vara med. Se till att fler - alla - seminarier sänds digitalt. Mer kultur. Fler internationella inslag. Och jag är inte helt övertygad om att varje enskild medieplattform måste ha egna sändningar, egna partiledarintervjuer och egna program hela dagarna...