Liberaldemokraterna - tack och ajö?

I en tidigare bloggpost analyserade jag Liberaldemokraternas nyligen presenterade manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och arbetar för att skapa ett liberalt alternativ i svensk politik. Liberaldemokraterna genomför bl a en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter vilket borde borde borga för att ge Liberaldemokraterna ordenligt utrymme i mediedebatten.

Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.

Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.

Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.

Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").

Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.