I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.
I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.
Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.
Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.
Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.
Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.
Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.
2 kommentarer:
Möjligheten till sexuell frigörelse är inte oberoende av samhälle. Men jag ser ingen nödvändig motsättning mellan kapitalism och existensen av fri HBT-sexualitet och olika typer av familjekonstellationer.
Dock tror jag att det finns en viss subversiv potential i vad man kallar "queer". Alla auktoritära system inklusive kapitalismen har ett behov av att människor håller sig till normerna och offrar en del av sin integritet och självständighet. Jag tror det är svårt att hålla ett förtryckande system i balans om människor kräver rätten att vara personer och som sådana bli tagna på allvar.
Förtrycket handlar ju just om att begränsa människor. Inte tillåta oss att vara allt som vi skulle kunna vara. Idealet för alla förtryckare är lydiga undersåtar utan självkänsla som inte tänker, inte känner, inte uppträder självständigt.
Hur skulle kapitalismen klara sig om människor tilläts att vara självständiga personer - t.o.m. på arbetsplatserna? Självständigt handlande, kreativa, intelligenta, emotionella, uttrycksfulla etc? Jag tror att det på allvar skulle sätta systemet i gungning. Självständiga människor är inte kontrollerade, det är liksom definitionen.
Ja man kan ju fråga sig hur mycket en fjollig bög och en lesbisk radikalfeminist har gemensamnt?
Skicka en kommentar