Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.

Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig politiskt

I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.

I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.

Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.

Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.

Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.

Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.

Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.

I HBTQ-Festivalens skugga: Vem äger rätten till din könsbestämning?

I dag invigs HBTQ-Festivalen i Göteborg. Förra året skrev jag om hur de s k Regnbågsrabulisterna och Queerkommunisterna utmanade feelgood-känslan inom HBT-rörelsen genom att utpeka regnbågsliberalismen som en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

I år uppmärksammar jag Kathy Witterick och David Stocker, föräldrar till Storm som är fem månader gammal. När Storm föddes sände Kathy Witterick och David Stocker ett mejl till sina vänner och släktingar: Vi har bestämt oss för att just nu inte berätta vilket kön Storm har. Inte ens Storms mor- och farföräldrar känner till könet. I en artikel i Expressen (ännu ej på nätet) framgår att föräldrarnas tystnad kan tolkas som en stilla protest mot könsfixeringen i dagens samhälle: När barnet kom var den första frågan, till och med från den som älskar en mest och känner en väl, "Är det en flicka eller en pojke?".

Föräldrarnas tystnad har väckt stor uppståndelse, inte bara i Toronto där de bor utan genom en artikel i Toronto Star i hela världen. Händelsen är förstås en del av den debatt som just nu pågår om det tredje könet - "hen" - och om människors rätt att själv få välja sin könsidentitet. Debatten om rätten till sitt kön väcker väldigt starka känslor och provocerar många. Jag förstår intuitivt varför det blir så, men har svårare att begreppsligt reda ut sammanhanget. Själv frågar jag också spontant efter könet när en vän har fått barn. De första gångerna jag vistades i queer-sammanhang hade jag också svårt att förhålla mig till att jag inte kunde könsbestämma de människor som fanns runt omkring mig.

Frågan om rätten till sitt kön är inte enkel, och debatten är bara i sin linda. Skiljelinjerna lär klarna efterhand. I vår hyperindividualiserade tid är varje icke självvald grupptillhörighet ett legitimt mål för attack - så även gruppen män och gruppen kvinnor.

Storm har två syskon, Jazz och Kino. Undrar ni över könet? Båda är pojkar.