Varför talar inte Mona Sahlin om rättvisa?

Lite drygt sex månader före valet ser det ljust ut för de rödgröna samarbetspartierna. De leder i samtliga opinionsmätningar som redovisas och i dagens mätning från Synovate har försprånget ökat och de rödgröna får egen majoritet.

Men val vinns inte av sig själv. Valet kommer säkert att bli jämt, och valdebatten betydelsefull. I tidigare val har frågan om ansvar och regeringsduglighet varit en socialdemokratisk paradfråga. Men denna gång är det annorlunda. Den borgerliga alliansregeringen har visat att man förmått samarbeta och styra landet. Fredrik Reinfeldt vinner stort över Mona Sahlin i de förtroendemätningar som genomförs. Inget talar för att Socialdemokraterna och det oprövade rödgröna samarbetet på allvar kommer att kunna utmana allianspartierna i frågan om ansvar och regeringsduglighet i den kommande valrörelsen.

Hur skall då de rödgröna vinna valdebatten? Ja, varför inte genom att tala om rättvisa? I rättvisefrågor har Socialdemokraterna stor trovärdighet, något som borde kunna användas mer kraftfullt i debatten med allianspartierna. Men Mona Sahlin talar sällan om rättvisa. I riksdagens två senaste partiledardebatter (14/10 -09 samt 20/1 -10) använder Mona Sahlin ordet rättvisa endast vid några enstaka tillfällen. I den pågående debatten om avdragsrätt för hushållsnära tjänster har de rödgröna tvingats på defensiven. Det finns många ideologiska tveksamheter i den frågan. Men varför inte sammanfatta dessa tveksamheter i att det nuvarande systemet faktiskt inte är rättvist? Som Storstad enkelt och slagkraftigt visat är det ju höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist.

Rättviseperspektivet borde genomsyra den socialdemokratiska agitationen inför valet i de allra flesta sakfrågor: jobbpolitiken, skatterna, skolan, vården och miljön. Men jämlikheten då, kanske någon undrar. Är det inte jämlikheten som är det socialdemokratiska värdet som borde trummas ut starkare i debatten? Jämlikhetsvärdet har ju också fått ett uppsving genom Richard Wilkinsons och Kate Picketts mycket uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag) som entydigt visar att visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jovisst. Men jämlikhet är ändå en företeelse och ett begrepp som attraherar människor som redan befinner sig till vänster i sitt sinne. Rättvisa är något vi alla är för. Det går an att säga att lite ojämlikhet kan vara bra i vissa situationer. Men ingen kan säga att lite orättvisa är något positivt.

Hur många gånger tror ni förresten att Fredrik Reinfeldt använde ordet rättvisa i de två partiledardebatter jag nämnde ovan? Just det. Noll gånger.

Om varför ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle

I dag fick jag med posten Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane, 2009). Boken har fått ett enormt genomslag eftersom den visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jämlikhet spelar roll. Boken är en våt dröm (om uttrycket tillåtes) för vänstern, såväl i Sverige som globalt.

Författarna har valt ut världens 20 rikaste länder samt USA:s 50 delstater. Resultaten är entydiga. Samhällen med stora inkomstskillnader har större problem med mental ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk, fetma, spädbarnsdödlighet och HIV än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Motsvarande samband återfinns i frågor som förväntad levnadstid, mellanmänsklig tillit och brottslighet. (Författarna betonar också att Bo Rothstein och Eric Uslaner tidigare visat att det är jämlikhet som leder till tillit, och inte tillit som leder till jämlikhet). I länder med stora inkomstskillnader sätts fler personer i fängelse och mindre resurser satsas på utbildning och välfärd. Exemplen kan mångfaldigas.

Bland de mer jämlika länderna återfinns förstås Sverige, Norge, Danmark, Finland samt Japan Belgien och Österrike. Bland de mer ojämlika länderna återfinns USA, Storbritannien och Portugal. Som förklaring till resultaten anför författarna att ojämlikhet leder till ökad stress, inte bara bland de sämst ställda utan också bland de välbärgade. Den mentala ohälsan och de sociala problemen drabbar därför inte bara de sämst ställda, utan också de som tjänar mest.

Så ni ser, kära läsare, att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig utan också ett väldigt praktiskt medel i bygget av det goda samhället. Något säger mig att denna bok regelbundet kommer att dyka upp i den svenska valrörelsen inför 2010 års riksdagsval, och då är det inte Fredrik Reinfeldt som åberopar den.

Själv skall jag nu läsa boken noga, och kanske återkomma till den i ett mer utvecklat sammanhang i Fat Cat media. Tills dess tycker jag att ni kan läsa recensionen i The Sunday Times.