Rättvisa. Ordet som budgetdebatten glömde

Magdalena Andersson är guld värd för socialdemokratin. Hennes sätt att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten och hennes förmåga att hantera debatten med finansminister Anders Borg imponerar. Till skillnad från sin föregångare Tommy Waidelich väcker hon respekt även på motståndarsidan, vilket ger henne en starkare ställning i hela det politiska rummet.

I sak skiljer sig socialdemokraternas budgetförslag inte så där oerhört mycket från förra årets budgetförslag, under Håkan Juholts partiledarskap. Men budgetförslaget har föregåtts av en intern process som varit betydligt mer stabil än förra året. Förslagen har presenterats inom en samlad ram som inte ger motståndarna utrymme att hojta om "popcorn-politik".

Förslagen har också lanserats i en retorik som inte har mycket gemensamt med Håkan Juholts vänsterorienterade språkbruk. Vid sidan av den omtalade Affärsplanen så noterar jag att framträdande socialdemokratiska politiker tycks ha fått en gemensam fobi för ordet rättvisa. När Socialdemokraterna presenterar sin viktigaste motion under hela budgetåret förekommer så vitt jag uppfattat ordet rättvisa inte en enda gång, varken i morgonens artikel på DN Debatt, eller på Magdalena Anderssons presskonferens eller i debatten med Anders Borg i Studio Ett i P1.

Jag har resignerat lite grand när det gäller orden jämlikhet och solidaritet, med hade lite hopp kvar när det gällde rättvisan. Jag förstår att Socialdemokraterna vill utmana Alliansen och inför väljarna framstå som minst lika ansvarstagande och tekniskt skickliga som Anders Borg när det gäller att hantera statsfinanserna. Men om man helt mönstrar ut sina ideologiska värdeord ur retoriken reducerar man politiken till förvaltning och administration. En sådan reducering av politiken gynnar på sikt den samhällssyn som borgerligheten gjort till sin och missgynnar bygget av det samhälle som socialdemokratin i grunden står för.

Noterar också att Anders Borg i Studio Ett talade om socialdemokraternas "skattechock". Lite trött blev jag då.

Varför talar inte Mona Sahlin om rättvisa?

Lite drygt sex månader före valet ser det ljust ut för de rödgröna samarbetspartierna. De leder i samtliga opinionsmätningar som redovisas och i dagens mätning från Synovate har försprånget ökat och de rödgröna får egen majoritet.

Men val vinns inte av sig själv. Valet kommer säkert att bli jämt, och valdebatten betydelsefull. I tidigare val har frågan om ansvar och regeringsduglighet varit en socialdemokratisk paradfråga. Men denna gång är det annorlunda. Den borgerliga alliansregeringen har visat att man förmått samarbeta och styra landet. Fredrik Reinfeldt vinner stort över Mona Sahlin i de förtroendemätningar som genomförs. Inget talar för att Socialdemokraterna och det oprövade rödgröna samarbetet på allvar kommer att kunna utmana allianspartierna i frågan om ansvar och regeringsduglighet i den kommande valrörelsen.

Hur skall då de rödgröna vinna valdebatten? Ja, varför inte genom att tala om rättvisa? I rättvisefrågor har Socialdemokraterna stor trovärdighet, något som borde kunna användas mer kraftfullt i debatten med allianspartierna. Men Mona Sahlin talar sällan om rättvisa. I riksdagens två senaste partiledardebatter (14/10 -09 samt 20/1 -10) använder Mona Sahlin ordet rättvisa endast vid några enstaka tillfällen. I den pågående debatten om avdragsrätt för hushållsnära tjänster har de rödgröna tvingats på defensiven. Det finns många ideologiska tveksamheter i den frågan. Men varför inte sammanfatta dessa tveksamheter i att det nuvarande systemet faktiskt inte är rättvist? Som Storstad enkelt och slagkraftigt visat är det ju höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist.

Rättviseperspektivet borde genomsyra den socialdemokratiska agitationen inför valet i de allra flesta sakfrågor: jobbpolitiken, skatterna, skolan, vården och miljön. Men jämlikheten då, kanske någon undrar. Är det inte jämlikheten som är det socialdemokratiska värdet som borde trummas ut starkare i debatten? Jämlikhetsvärdet har ju också fått ett uppsving genom Richard Wilkinsons och Kate Picketts mycket uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag) som entydigt visar att visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jovisst. Men jämlikhet är ändå en företeelse och ett begrepp som attraherar människor som redan befinner sig till vänster i sitt sinne. Rättvisa är något vi alla är för. Det går an att säga att lite ojämlikhet kan vara bra i vissa situationer. Men ingen kan säga att lite orättvisa är något positivt.

Hur många gånger tror ni förresten att Fredrik Reinfeldt använde ordet rättvisa i de två partiledardebatter jag nämnde ovan? Just det. Noll gånger.