I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?
Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare
runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt
välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du
är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är
en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med
sig.”
Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.
På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.
Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om
ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild,
utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk.
Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen
tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat
att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.
Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer
kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är
alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget
illa.
"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.
En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.
Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt. Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.
Visar inlägg med etikett Elisabeth Ohlson Wallin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elisabeth Ohlson Wallin. Visa alla inlägg
2013-03-22
Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?
Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
2013-02-22
Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte
I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
2010-06-08
Världskulturmuseets tvekan inför Elisabeth Ohlson Wallins Jerusalembilder
Världskulturmuseet i Göteborg ändrar sig och vill nu visa konstnären Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade bilder på HBT-personer på religiöst laddade platser i Jerusalem. Med tanke på den intensiva debatten och diskussionen om utställningen är det av stort allmänintresse att den får möta sin publik, säger den tillträdande museichefen Mats Widbom i ett pressmeddelande.Utställningen beställdes ursprungligen av Världskulturmuseet och Elisabeth Ohlsson Wallin fick 30 000 kronor i bidrag till sin resa till Jerusalem. Men i ett senare skede ändrade sig museet och ville endast visa bilderna i en mindre lokal, med hjälp av en dator.
Göteborgs-Tidningen (GT) redovisar bakgrunden till Världskulturmuseets tidigare beslut att stoppa utställningen. Vid ett antal s k referensgruppmöten framkom bl a följande synpunkter:
Jag har svårt att se ömsesidig respekt i de här bilderna. Åke Samuelsson, pastor inom svenska Alliansmissionen.
Många av de troende judiska bekännarna kommer att känna sig provocerade. Peter Borenstein, rabbin vid den judiska församlingen.
Många av de troende judiska bekännarna kommer att känna sig provocerade. Peter Borenstein, rabbin vid den judiska församlingen.
En risk är att utställningens bilder snarast förstärker utsatthet och tvingar in muslimska svenskar i en defensiv position. Klas Grinell, Världskulturmuseets intendent.
Muslimer kommer att ha väldigt svårt för utställningen. Ashar Khan och Zana Muhammad, Sveriges unga muslimer.
Jag är glad att Världskulturmuseet ändrat sig igen och nu bestämt sig för att visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Elisabeth Ohlson Wallin väckte stor uppmärksamhet redan i slutet av 1990-talet med utställningen Ecce Homo. I den utställningen skildrades Jesus och olika bibliska motiv med hjälp av homosexuella miljöer och modeller för att på så sätt gestalta likheten mellan olika former av utanförskap och förtryck och uttrycka Guds gränslösa kärlek.
Elisabet Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
I en tidigare post jämförde jag Lars Vilks med Åke Green, pingstpastorn som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Jämförelsen mellan Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin är också relevant. Gert Gelotte har i Göteborgs-Posten givit ord för vad jag själv känner inför Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks och jag väljer därför att låta Gelotte få sista ordet:
När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i utställningen Ecce Homo framställde Jesus som homosexuell sårade hon en del kristnas djupaste känslor. Men hon hade ett bra skäl. Hon riktade strålkastarljuset mot homofobin och det utbredda förtrycket av homosexuella i de kristna kyrkorna.
Konstnären Lars Vilks har ritat profeten Muhammed som rondellhund. Vad jag förstår utan annat motiv än att visa att han törs. Han har inte problematiserat någonting - utöver att muslimer tar illa upp om man visar ringaktning för profeten. Det är inget bra skäl.
Etiketter:
Ecce Homo,
Elisabeth Ohlson Wallin,
Jesus,
Lars Vilks,
Världskulturmuseet,
Yttrandefrihet,
Åke Green
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)