Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
Visar inlägg med etikett Camilla Henemark. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Camilla Henemark. Visa alla inlägg
2013-02-22
Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte
I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)