KD-politiker tar strid för att ett högerextremt illdåd inte är rasism

I Italien har den 28-årige högerextremisten Luca Traini erkänt att han i lördags i staden Macerata försökte begå en massaker på svarta människor. Efter att på radion hört att en nigeriansk man åtalats för ett brutalt mord i staden tog Luca Traini sitt skjutvapen och öppnade eld mot helt oskyldiga svarta människor från Nigeria, Ghana, Gambia och Mali. Innan Luca Traini greps höjde han armen till en fascisthälsning. Luca Train har en nazistsymbol tatuerad i ansiktet och är medlem i det högerextrema partiet Lega Nord.

Det ohyggliga dådet fick förstås snabb spridning i europeiska medier. I Sverige twittrade journalisten Alexandra Pascalidou: Rasistiskt dåd i Italien där kandidat för Lega Nord skjutit sex svarta migranter. Gärningsmannen, inlindad i italienska flaggan, gjorde fascisthälsning när han greps. En till synes neutral kommentar, givet att sakbeskrivningen är korrekt.

Till allmän förvåning valde Kristdemokraternas valledare i Danderyd Joachim Gahm att gå i offentlig polemik med Alexandra Pascalidou. På twitter skrev han: Glöm inte att det var en hämnd för ett mord som en svart man utförde tidigare i veckan. Nämndes inte av rapport, hämnddåd är rätt betäckning inte rasistdåd.

I en senare tweet utvecklade Joachim Gahm sina tankegångar: Hudfärgen spelar väl absolut ingen roll, motivet var hämnd. Naturligtvis är ingen form av dödande försvarligt. Men att försöka piska upp en stämning av att det skulle vara rasistdåd är inte ok.

Jag begriper sannerligen inte hur Joachim Gahm resonerar. De människor som Luca Traini försökte döda har såvitt är känt inga kopplingar alls till den man som är åtalad för mordet. Hämnd är ju en slags straff eller reaktiv handling riktad mot en aktör som har ansvar för någon begådd missgärning. Det enda de personer som Luca Traini försökte döda hade gemensamt med den misstänkte mördaren är den svarta hudfärgen. Samtidigt påstår Joachim Gahm att "hudfärgen spelar väl absolut ingen roll". Om hudfärgen inte spelade någon roll - varför riktade då inte Luca Traini sina skott mot vita människor?

Man ska välja sina strider, brukar jag säga. Varför Joachim Gahm av alla tänkbara strider väljer att argumentera för att dådet i Macerata inte var rasistiskt är för mig en gåta. Har diskursen förskjutits så långt att ingenting längre räknas som rasism - i stället förminskas rasistiska handlingar till "hämnd".

Jag tar gärna emot läsarnas idéer om förklaringar till varför Joachim Gahm tar strid för varför dådet i Italien inte var ett uttryck för rasism. Vad säger det om tidsandan och om vår tid? Jag undrar också om Kristdemokraterna verkligen tycker det är förenligt med partiets grundläggande värderingar att formulera sig på detta sätt.

Jag noterar att Mohammed Ryback och Politism är inne på samma spår.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Kampen mot rasism är inte opolitisk!

Överfallen och knivdåden i Kärrtorp och i Malmö har satt kampen mot fascism och nazism på dagordningen. I Sverige har fascismen och nazismen svårt att finna ideologiskt fäste och det folkliga motståndet mot dessa ideologier är kompakt. Ändå har kampen mot fascism och nazism blivit politiskt kontroversiell.

Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.

Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".

Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."

I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.

Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.

I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!

Säg, vad är en ursäkt värd? Om P1 Debatts ursäkt till Alice Teodorescu

I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?

Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.

På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.

Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.

Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa. 

"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.

En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.

Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt.  Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.