Lagom till ettårsdagen av nazisternas attack på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp får vi en obehaglig diskussion om värdet av att registrera människor efter deras föräldrars nationella bakgrund. I en motion till riksdagen föreslår Sverigedemokraten Kent Ekeroth att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen säger att motionen inte avviker från partilinjen.
Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)
Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.
Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från
kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den
etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det
offentligas horisont.
Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.
Visar inlägg med etikett Kärrtorp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärrtorp. Visa alla inlägg
2014-12-14
2014-03-16
Kampen mot rasism är inte opolitisk!
Överfallen och knivdåden i Kärrtorp och i Malmö har satt kampen mot fascism och nazism på dagordningen. I Sverige har fascismen och nazismen svårt att finna ideologiskt fäste och det folkliga motståndet mot dessa ideologier är kompakt. Ändå har kampen mot fascism och nazism blivit politiskt kontroversiell.
Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.
Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".
Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."
I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.
Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.
I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!
Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.
Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".
Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."
I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.
Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.
I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!
2013-12-31
Tre önskningar inför 2014
Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2013-12-23
Säg, vad är en människa värd?
Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
2013-12-20
Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp
Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal
då ska jag aldrig nånsin bli normal
På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik.
2013-12-17
Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp
Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)