Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.

1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".

Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".


2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.

Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.

Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.