Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?

På förmiddagen torsdagen den 15 augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

 

Redan på onsdagskvällen dagen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför tävlingarna.

I svenska och i internationella medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”

Men av Svenska friidrottsförbundets ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det ”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas genomförande.

I finalen ett par dagar senare gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång att inför tävlingen måla sina naglar i helrött. 

(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)

*

Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?

Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.

Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället  sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.  

Tre önskningar inför 2014

Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.

1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.

2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.

3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.

Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.

I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.

Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)

Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)

Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)

Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen. 

I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs  (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.

I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.

Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.

Friidrottsförbundet och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar

Mycket starkt av Emma Green Tregaro att just i VM-finalen hoppa 1.97 och därmed  vinna en respektingivande femteplats. Bedriften blir inte mindre genom den turbulens som hennes manifestation i form av regnbågsfärgade naglar orsakade tidigare i veckan.

Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".

Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.

I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.

Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).

Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.