Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.

I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.

Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)

Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)

Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)

Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen. 

I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs  (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.

I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.

Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.