Vilken svensk friidrottare blir först att bära regnbågsfärger i Qatar?

Just nu pågår friidrotts-VM i Qatar. I Qatar är det olagligt för två människor av samma kön att ha sex med varandra. All heder åt den amerikanska sjukamparen Erica Bougard som vid tävlingarna i dag bar en regnbågsflagga på sina höjdhoppsskor.

Det är alldeles för lite protester och markeringar mot Qatars brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förstår att de tävlande vill fokusera på just tävlingarna. Men desto gladare blir jag när en och annan vågar gå emot strömmen och visa civilkurage, på samma sätt som Emma Green och Moa Hjelmer gjorde när de målade sina naglar i regnbågens färger under friidrotts-VM i Ryssland i augusti 2013.

Vem av svenskarna blir först att följa Emma Greens, Moa Hjelmers och Erica Bougards exempel?

Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?

På förmiddagen torsdagen den 15 augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

 

Redan på onsdagskvällen dagen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför tävlingarna.

I svenska och i internationella medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”

Men av Svenska friidrottsförbundets ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det ”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas genomförande.

I finalen ett par dagar senare gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång att inför tävlingen måla sina naglar i helrött. 

(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)

*

Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?

Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.

Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället  sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.  

Friidrottsförbundet och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar

Mycket starkt av Emma Green Tregaro att just i VM-finalen hoppa 1.97 och därmed  vinna en respektingivande femteplats. Bedriften blir inte mindre genom den turbulens som hennes manifestation i form av regnbågsfärgade naglar orsakade tidigare i veckan.

Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".

Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.

I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.

Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).

Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.