Sverigedemokraternas väljare - proteströstare eller inte?

Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.

Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.

Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.

Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.

Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.

Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.

Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.

Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.

För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.