Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

Göteborg världens 7:e bästa stad för biltrafik!

Vad är det med bilförare, egentligen? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra hur hopplös stad Göteborg är att köra bil i. Det klagas på köer, parkeringsavgifter, brist på parkeringsplatser, trängselskatt och bensinpriser. När jag hör klagomålen brukar jag stillsamt undra vilka andra städer av Göteborgs storlek där villkoren för biltrafik skulle vara så mycket bättre.

Nu behöver jag inte undra längre. I en nyligen genomförd studie över bilvänlighet placerar sig Göteborg på en sjundeplats av de hundra städer som ingår i undersökningen. Studien bygger på ett index som bland annat inbegriper bensinkostnader, trafikstockningar, kvaliteten på vägnätet, olyckor samt luftkvalitet. Listan toppas av Calgary i Kanada. Malmö hamnar på 14:e plats och Stockholm på 18:e plats. Längre ner på listan hittar vi städer som Oslo (21), Glasgow (30), Köpenhamn (34), Boston (40), Berlin (52), Paris (72) och New York (87). I botten återfinner vi Bombay (100).

Vad är det som gör att frågor kring biltrafik ofta blir så konfliktladdade? Frågan om bensinpriser väcker till exempel starka känslor, och vid sidan av kostnaden finns här sannolikt också inslag av identitets- och frihetsaspekter och genus.

På den omtalade GAL/TAN dimensionen antar jag att frågan om villkoren för biltrafik i storstäder laddar på den auktoritära TAN (Tradition, Auktoritär, Nationalism)-polen och inte på den mer frihetliga GAL (Grön, Alternativ, Liberal)-polen. Kan det vara så att det finns samband mellan å ena sidan åsikt om villkoren för biltrafik i storstäder och å andra sidan åsikt om klimathot, flyktingmottagning, brott & straff, och jämställdhet? Och att medelålders äldre män med lågt politikerförtroende är överrepresenterade i den grupp som är mest upprörd över villkoren för biltrafik i städerna?

Det finns intressant forskning av till exempel Dennis Andersson och Henrik Ekengren Oscarsson om vad som förklarar inställning i stridsfrågorna om trängselskatt och om Västlänken i Göteborg. Men finns det någon internationell studie om vad som konstituerar villkoren för biltrafik i storstäder som en skarp politisk stridsfråga? Tipsa i så fall gärna mig och bloggens alla läsare.

Jag kör inte bil själv. Men jag har körkort. Jag tog körkort 1978 när jag gjorde lumpen i trafikmässigt lugna Hässleholm. Jag insåg snart att trafiken i Göteborg var något livligare än vad den var i Hässleholm. Kanske dags att börja köra nu igen när jag inser att villkoren för bilkörning knappast kan vara bättre än vad de faktiskt är i Göteborg?

Mycket jämnt opinionsläge i dagens Sifo. Vad hinner hända före valet?

I dag är det 30 dagar kvar till valet. Opinionsläget mellan de båda blocken är jämnt. I dagens mätning från Sifo får de rödgröna partierna 40.6 procent av väljarstödet, allianspartierna får 39.9 procent.

Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.

Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.

Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.

Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?

Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)


Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.

16 års rösträttsålder?

I dag avslöjade Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg att utredningen föreslår en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år i val till kommun och landsting. Jag tycker det är ett bra förslag, och hoppas utredningen också diskuterar former för att på något sätt inkludera val till riksdagen i försöksverksamheten. Fler 16-åringar kommer sannolikt att utnyttja sin rösträtt om valen gäller den högsta politiska nivån, det vill säga riksdagen.

Sänkt rösträttsålder innebär en möjlighet att stimulera ungdomars intresse för politik och samhällsfrågor. Sänkt rösträttsålder initierar ungdomars vuxenblivande, med ökade krav och förväntningar såväl på ungdomar som på samhället. Sänkt rösträttsålder kan stärka de politiska partiernas incitament att utveckla politik för ungdomsgrupper och för att mobilisera ungdomar i det politiska arbetet. Allt detta är bra.

Förslaget tycks i dag ha mottagits i huvudsak positivt. Själv har jag svårt att se några starka argument emot. Visst kan man invända att myndighetsåldern är satt till 18 år - är det rimligt att en person är betrodd att rösta utan att vara myndig? Well, Straffbarhetsåldern är satt till 15 år och för att få handla alkohol måste man vara 20 år. Så myndighetsåldern är inte en självklar riktningsgivare.

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver intressant om forskningsläget om sänkt rösträttsålder här. Docent Mikael Persson skriver likaså intressant om hur valresultatet skulle påverkas av sänkt rösträttsålder här.

Jag har svårt att se att den försöksverksamhet som Demokratiutredningen och Olle Wästberg förordar inte skulle bli verksamhet redan i valen 2018. Hoppas bara att regering och riksdag markerar att rösträtt för 16-åringar även riksdagsvalen är målet.

Finns det någon åsiktskorridor?

Den 10 december 2013 lanserade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttrycket "åsiktskorridoren" på sin blogg och på den kollektiva statsvetarbloggen Politologerna. Han definierade fenomenet som "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd".

Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).

Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.

Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.

Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.

Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.

Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.


Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.

*

Jag noterar till sist att Stålmannen i frågor om etnisk och kulturell mångfald inte drar sig för att agera som den förkättrade åsiktskorridorens främste dörrvakt. Det ni, alla s k PK-hatare. Ni kan gå hem nu.

Dagens Sifo och Socialdemokratins behov av förnyelse

I dagens Sifo-undersökning får Socialdemokraterna 25.9 procent, vilket är partiets tredje sämsta resultat sedan Sifo började mäta väljaropinionen för snart 50 år sedan. Endast resultaten från Håkan Juholts sista tid som partiledare har varit sämre, 25.4 procent i december 2011 och bottennoteringen 24.6 procent i januari 2012.

Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.

Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.

Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)

Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.

I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som social­demokraterna har skjutit upp i över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje. 

Socialdemokraternas svaga opinionsresultat möts inte av någon nämnvärd intern kritik mot Stefan Löfven. De allra flesta inser att problemen sitter djupare än partiledarfrågan. De gånger jag argumenterar för att partiet måste förnyas (och det gör jag ofta...) möts jag heller aldrig av några invändningar - alla håller med. I stället möts jag med nyfikenhet och uppfordrande maningar om att också tala om hur man skall gå tillväga för att förnya partiet.

Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.

Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.

Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014

I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)

Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.

Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.

Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.

Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?

Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.

De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi  går mot ett regeringsskifte i september 2014.

Kan Alliansen bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014?

Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av stabilitet och ett fortsatt överläge för de rödgröna partierna i den svenska opinionen. I denna mätning var det rödgröna försteget tolv procentenheter, 50.9 procent mot 38.9 procent.

Håller tiden på att rinna ut för regeringsalliansen? Nej, absolut inte om vi ser till rörligheten i väljarkåren. Det är viktigt att komma ihåg att i Sifos väljarbarometrar i december 2009 och i januari 2010 - det vill säga närmare valet än vad vi är nu - var de rödgrönas försprång 11.4 respektive 10.3 procentenheter. Vi vet hur det gick den gången.

Uppförsbacken är svårare för Alliansen denna gången. För det första eftersom det sliter på att regera - det är i Europa i dag utomordentligt ovanligt att en regering med samma partier väljs om för en tredje mandatperiod. För det andra är det svårt att se de sakpolitiska förutsättningar som skall kunna vända vinden för Alliansen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, särskilt bland ungdomar. Folkpartiet har tappat skolfrågan, och kommer knappast att kunna ta ett framgångsrikt omtag på den. I frågor kring vård och omsorg har Socialdemokraterna sedan länge störst förtroende. Vilka är de sakfrågor som Alliansen skall kunna lägga till grund för en nytändning? Jag tar gärna emot tips i frågan.

Kanske att Alliansen också känner de sakpolitiska svårigheterna. I vilket fall är det två argument som Alliansen och Fredrik Reinfeldt nu fokuserar sig på. Det första är regeringsfrågan. Helt klart är regeringsfrågan en svag punkt för Socialdemokraterna och de rödgröna, men som jag tidigare klargjort tror jag inte den är tillräcklig för att avgöra på valdagen. Jag rekommenderar också Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls sympatiska text i frågan.

För det andra betonar Fredrik Reinfeldt ständigt att de rödgrönas försprång har sin grund i att oppositionen brukar ligga högt i opinionen under mellanvalsperioder - när valet närmar sig jämnas skillnaderna ut. Reinfeldts resonemang ger kanske tröst för moderata tigerhjärtan. Problemet med hans resonemang är bara att det inte stämmer. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat så "finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår". Ser man till Sifos undersökningar är blockskillnaderna i stället "faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant."

Nej, loppet är absolut inte kört för Alliansen. Men jag väntar fortfarande på en begåvad analys som visar hur Alliansen skall gå till väga för att bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014.

Räcker taktikröstarna till för att rädda Kristdemokraterna och Centerpartiet?

I dagens opinionsmätning från Novus svarar endast 3.1 procent av de tillfrågade att de skulle rösta på Kristdemokraterna om det var val i dag. Opinionsstödet för Kristdemokraterna har varit lågt i så många mätningar under så lång tid att många bedömare tvivlar på partiets möjligheter att behålla sin riksdagsplats efter valet 2014. Men i en intressant artikel på DN Debatt i dag presenterar doktoranden i statsvetenskap Annika Fredén forskningsresultat som skulle kunna ingjuta om inte hopp så i alla fall en gnutta tröst för Kristdemokratiska tigerhjärtan.

Genom experimentstudier med 3 000 personer ur en internetbaserad Medborgarpanel vid MOD (Centrum för Multidisciplinär forskning om opinion och demokrati vid Göteborgs universitet) finner Fredén att om Kristdemokraterna har stöd av 1.8 procent av väljarna i en opinionsundersökning omedelbart före ett val är de borgerliga taktikröstarna tillräckligt många för att partiet skall klara fyraprocentsspärren. (Medaljongens baksida är att om Kristdemokraterna i en opinionsundersökning i stället antas ha stöd av 5.8 procent av väljarna är det tillräckligt många som då väljer att rösta på ett annat parti och Kristdemokraterna hamnar under spärren...)

I takt med att väljarrörligheten ökat och medborgarnas partiidentifikation eroderat blir taktikröstning ett mer relevant alternativ i valsituationen. En sådan utveckling kan man tycka är bra eller dålig, beroende på vilken demokratisyn man har.

Annika Fredén är föredömligt återhållsam i sina reflektioner kring den politiska betydelsen av hennes resultat. Det är framförallt två saker, menar jag, som gör att Kristdemokraterna nog bör avstå från att sikta in sig på 1.8 procent i opinonsmätningarna för att den vägen hålla sig kvar i riksdagen. För det första är det sannolikt lättare att frestas till taktikröstning i en experimentsituation, där utfallet av valhandlingen inte får någon betydelse utanför experimentet. Ett riktigt val får verkliga konsekvenser, vilket kan ha en återhållsam effekt på presumtiva taktikröstare. För det andra är det inte osannolikt att vi går in i valrörelsen 2014 med två borgerliga partier - Kristdemokraterna och Centerpartiet - som ligger strax över eller under fyraprocentsspärren. Presumtiva borgerliga taktikröstare tvingas då inte bara välja mellan att taktikrösta eller inte taktikrösta utan också att välja mellan två olika partier att taktikrösta på. Då kanske taktikröstarna inte räcker till för att rädda båda parterna, eller att taktikröstarna i en situation av komplex osäkerhet väljer att ta det säkra före det osäkra och röstar på sitt egentliga parti (i det här fallet Moderaterna eller Folkpartiet) i stället.

Kommer då Kristdemokraterna att lyckas hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2014? Det är för tidigt att säga. Onekligen ser det dystert ut, men väldigt mycket kan hända på drygt 15 månader. Jag behandlade tidigare ämnet här.

Taktikröstning diskuteras också av statsvetarna Magnus Hagevi (här) och Henrik Ekengren Oscarsson (här).

Varför vill svenska folket inte att Sverige går med i Nato?

I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.

Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.

Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.

Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.

En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.

Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.

Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.

Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?

Plånboksjournalistik och plånboksröstning

Några veckor före valet 2010 såg jag en TV-intervju med en kvinnlig Volvoarbetare. När hon fick frågan vilket parti hon skulle rösta på tvekade hon lite, sänkte blicken och formulerade sig ungefär så här: Jag och min man jobbar båda på Volvo och vi har alltid röstat på Socialdemokraterna. Men vi är friska och vet att vi får ha jobben kvar och vi märker ju att vi fått mer pengar under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Så i år tänkte vi rösta på Moderaterna. Det lät som att hon skämdes lite.

Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".

Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.

Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.

Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.

Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.

Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.

Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.