Varför vill svenska folket inte att Sverige går med i Nato?

I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.

Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.

Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.

Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.

En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.

Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.

Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.

Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?

Svenska folket - vänster eller höger?

En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.

Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).

Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.

Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.

Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)

De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.

En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.

Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).

Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".

Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.

Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.