Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.
Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.
Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.
Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.
Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit
misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter
dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?
Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.
För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.
Visar inlägg med etikett Gellert Tamas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gellert Tamas. Visa alla inlägg
2016-03-29
Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.
I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
2013-09-25
Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?
Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)