Kent Ekeroth åtalas. Om Sverigedemokraterna och brottsligheten

Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.

Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.

Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.

Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.

Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?

Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.

För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.