Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.