2014-10-19

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.

11 kommentarer:

Klas Åmark sa...

Typljudet var inte minkar utan sillstim. Några miniubåtar fanns det inte, vare sig i svenska vatten eller i den sovjetiska marinen. Så fort ubåtsjägarna börjar tala om miniubåtar ska man bli misstänksam.

Anonym sa...

Tidningsrubrikerna kan ju lätt få en att tro att det ligger en fientlig havererad rysk farkost i Stockholms skärgård. Eventuellt innehållande död besättning – men kanske har de lyckats fly. Om man nu inte lyckas finna några bevis, så måste man ju dra slutsatsen att den svenska marinen är i behov av upprustning. Om man finner bevis betyder det att vi är Putins nästa erövring – och då måste vi gå med i NATO. Om du inte tror mig, så fråga Allan Widman.

Sossetanten sa...

Försvarsmakten har publicerat en bild på sin hemsida i hög upplösning, och jag ser bara en stor konstig "fisk" eller val.

Hans G Eriksson sa...

Det lär visa sig om det finns grund för påståendet om rysk u-båt i Stockholms skärgård. I vart fall fanns det grund för U137 i Karskrona skärgård. Och visst är det väl fantastiskt att tänka sig att ryssarna skulle begränsa sig till just den bjässe som fastnade.

Bodströmaffären, utrikesminister Lennart Bodströms uttalanden On the Record till journalister om att det saknades bevis för en sovjetisk närvaro i Hårsfjärden, borde mana till besinning.

"Det är icke allt sant som sanning är likt" hade Olaus Petri kommit på redan på 1500-talet. Finns bland domarreglerna i lagboken.

Sant är också, att missbedömningar görs åt båda håll. Ofta spökar verkligheten i ett tredje alternativ, det som lika sällan som u-båtarna kommer upp till ytan.

Intressant är det som sades i Gomorron Världens Panelen igår, 19/10, att det inte är något att oroas över, eftersom ryssarna bara är ute efter att skrämmas. Det skrämmande uttalandet oroar mig. Det ligger i nivå med den lätthet som i vart fall Löfvens stödjeben ser på allvaret.

Anonym sa...

Favorit i repris. Svensk press tycks redan ha bestämt sig för att det är en rysk ubåt. Det är ganska märkligt hur de kan hålla på så när ingen med gott samvete kan påstå sig veta.

Försvarets presskonferens gav inte så mycket information, men de spekulerar ej vilket inger mer förtroende.

Anonym sa...

Det är ju osannolikt intill det absurda att tro att enda gången som Sovjet kränkte svenska vatten så gick man på grund med en stor Whiskey-ubåt?

Andra gånger man hade indikationer ska det alltså ha varit minkar eller NATO-ubåtar?

Det synes mig ett helt orimligt antagande. Självklart är det så att givet U137 så är det rimliga antagandet att Sovjet kränkte svenska vatten många gånger och då är knappast steget långt till att även Ryssland gjort/gör det.

Re Sossetanten: Jo, men nu har de ju tre stycken av varandra oberoende observationer där rimligtvis alla tre har trott att de sett en ubåt? Det är ju inte så att bilden ogs av en automatkamera utan av medborgare fast övertygad om att denne tittade på en ubåt.

Givetvis KAN alla tre observatörer ha fel - men innan man avfärdar jakten som byggd på en brusig bild bör man ju tänka på att det finns vittnen också.

Orion77 sa...

På Sveriges Radios hemsida finns en kommentar av en militärforskare, Oscar Jonsson, som bl a säger: "Ända sedan Sovjetunionens tid har en väldigt noggrann kartläggning av svenska skärgården pågått. Det var många u-båtsjakter då. Så det finns ett värde för Ryssland att känna till hela skärgården. Men sedan är det så att de större utloppen och inloppen, där de större fartygen kan gå i Stockholms skärgård. Där finns det ett speciellt värde att placera olika sensorer på botten så att man kan ha full koll vid ett krisläge till exempel, då civil trafik är avstängd. Har man då sensorer vid de större utloppen går det att få en väldigt bra lägesbild över vad som pågår i hela skärgården."

Att Ryssland, och kanske andra, vill skaffa sig god kännedom om bottenförhållanden och framkomlighet i våra skärgårdar förvånar inte.

I den aktuella situationen har från Ryssland meddelats att det som Marinen jagar just nu är en holländsk (!) ubåt.

Jag drar den slutsatsen att den desinformationsverksamhet som på 1980-talet bedrevs av Maj Wechselmann m fl numera har centraliserats till Kreml.

Anonym sa...

Jag är övertygad om att det inte är ryska undervattenfarkoster.
Varför skulle Ryssland vilja undersöka Sthlms skärgård? De vet ju om att denna skärgård tillhör Sverige.
Jag litar på Vladimir Putin.

Jack London

Anonym sa...

#Anomyme Jack London 9:54 em

Jag håller med dig. Om Putin vill invadera Stockholm så kommer nog inte hans trupper med ubåtar. Jag håller det dock inte alltför otroligt att han skickat ut sitt folk för att reka en attraktiv strandtomt. Läste någonstans att han visserligen redan har en på Åland, men förmodligen tycker han att den ligger lite långt från Stureplan.

A-K Roth sa...

Jack London och anonym 9:45: Loligt.

Men vad är det nu när "beffelhavare" måste löpa gatlopp i pressen om att de "ljög".

Anonym sa...

#A-K Roth 12:23 em

Finns det ingen barnkrubba där du bor. Om du tillbringade din vakna tid där, så skulle både anonyme Jack London och anonyme jag ha det ”jätte mycket loligare”.

Och jag vet inte om någon befälhavare ljugit – men jag vet att den "fria demokratiska pressen" gjort det.