Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden

Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.

Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.

Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.

Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.

Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.


Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Rapport från Jerusalem/Ramallah. Den goda ockupationen finns inte

Försoningsprocessen mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas har hakat upp sig. I början av februari enades man om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, vars viktigaste uppgift skulle vara att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Sedan dess har inte mycket hänt.

Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.

Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.

*

Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.

Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.

Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.

Jag blev också väldigt förtjust i caféet Stars and Bucks i Ramallah, som var en klockren piratkopia på den något större kedjan Starbucks. Rekommenderas!


Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.