Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök

I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD, statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.

President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.

Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)

När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.

Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.

Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.

Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!

Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.