I dag leker jag lite med formen och live-bloggar till Nyfiken på partiledaren: Jan Björklund i SVT. Vad jag tycker om programidén kan ni läsa här. Uppdateringer kommer att ske från kl 20.10 och tio minuter framåt.
Kl 20.10 Jan Björklund har haft ordentligt med politisk motvind den senaste tiden, mot bakgrund av den bild av kris i skolan som sprider sig. Moderaterna håller på att försöka ta över skolfrågorna, och i SVT Agenda senare i kväll är det Tomas Tobé som debatterar skolpolitik med Ibrahim Baylan. Jan Björklund kan behöva en medieframgång.
Jan Björklund berättar uppriktigt om sin uppväxt i arbetarklassen. I hans miljö saknades bildningstradition. Kanske var den bristen större i den rurala delen av arbetarklassen än den urbana delen?
Nu blandar Björklund gripande betraktelser från sin barndom och hans mamma som flykting från Norge med svepande slängar om all "USA-fientlighet" som finns i Sverige. Synd, tar bort fokus.
Kl 20.20 Det hade varit värdefullt om programledaren stannat upp mer vid vad det kan ha betytt för Jan Björklund att hans mamma var flykting från Norge - om det förhållandet präglat hans syn på frihet och flyktingmottagning. Nu hastade vi snabbt vidare till om han var tuff som tonåring och hur han hanterade den osäkerhet som alla tonåringar förväntas känna, Å andra sidan krävs det två för en tango. När programledaren frågar varför Jan Björklund valde att utbilda sig, trots avsaknad av bildningstradition i hans familj blir svaret platt: skolan. Så småningom lyckas han precisera svaret till att han upptäckte att det var roligt att läsa böcker. Nej, sorry: Detta är inte bra TV.
Kl 20.30 Klassresan börjar i klassrummet, säger Jan Björklund. Hans klassresa har väl således sin grund just i den sosse-skola han nu ständigt markerar så starkt avstånd ifrån. Hade varit intressant att höra honom reflektera lite kring den saken.
Varför bildade Jan Björklund själv en ungdomsklubb för Folkpartiet, när SSU och CUF fanns på plats i Skene och Mark? Bra fråga, men det är Jan Björklund själv som får formulera den. Han ger två svar: Han var inte röd (där föll SSU) och han var motvalls (där föll CUF). Men varför blev han inte röd? Och var kommer hans motvall ifrån?
Kl 20.40 Lite bättre TV nu, när Jan Björklund får tala mer själv och om sina ideologiska överväganden. Även om han glider över i lärarrollen när han redogör för skillnaden mellan marknadsliberalismen och socialliberalismen. Björklund är säker och trygg i sin framställning, men utmanas aldrig på allvar av programledaren.
Det första Björklund lyfter fram när han ombes reflektera över vad som är viktigast i liberalismen nämner han det individuella ansvaret - frihet är inte bara frihet till utan innebär också skyldigheter. Björklund uppehåller sig överhuvudtaget väldigt mycket vid just ansvaret. Intressant - mycket av Björklunds tal om "ordning och reda" i skolan har säkert sin grund i hans så starka betong av individens ansvar.
Kl 20.50 (slutkommentar) Jan Björklund talade mycket mer om värderingar än vad Fredrik Reinfeldt gjorde. Björklund framstår som en idédriven politiker, vars framgång säkert delvis kan förklaras av att han värnat sitt oberoende och gått sin egen väg.
Men jag vidhåller att formatet för programmet inte fungerar. Bäst blir det när intervjupersonen (i det här fallet Jan Björklund) får tala fritt utifrån allmänt ställda frågor, och så var det förstås inte tänkt.
Puh - det var ett intensivt experiment det här! Tack alla ni som orkade hänga med eller som läser i efterhand. Nu skall jag avnjuta Katarina Barrlings och Ludvig Beckmans efterhandskommentarer i SVT. De har i alla fall haft lite mer tid på sig att smälta programmet. :-)
Visar inlägg med etikett Nyfiken på partiledaren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyfiken på partiledaren. Visa alla inlägg
2014-01-19
Partiledare och psykoterapeuter
Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)