Sedan några dagar pågår en debatt om nyutgivning av några av författaren Jan Lööfs barnböcker. Det är böckerna ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian” som av förlaget anses innehålla stereotypa skildringar av andra kulturer.
På ett sätt är frågan okomplicerad. Tider och seder förändras, och normerna med dem. Några av Jan Lööfs teckningar kan i dag förefalla daterade, och sända ut helt andra signaler än vad de gjorde när de först publicerades. Förlaget kan då välja att avstå från nyutgivning, att trots allt ge ut böckerna på nytt med originalteckningarna eller att i samråd med Jan Lööf ge ut en uppdaterad version. No big thing.
Men frågan om nyutgivningen om Jan Lööfs böcker blir en del av en pågående metadebatt om rasism, och om rasistiska stereotyper i litteraturen överhuvudtaget. Tintin, Pippi Långstrump, Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Walt Disneys I jultomtens verkstad är andra konstnärliga verk som dissekerats. Debatten är förstås inte bara svensk. Ordkombinationen "Enid Blyton" och "racism" får till exempel 40 000 träffar på Google. Och hur skulle en nyutgivning av originalversionen av sir Walter Scotts Ivanhoe tas emot idag, med tanke på de grova antisemitiska stereotyper som där förekommer?
Jag tror att den som söker en enkel princip för att hantera dessa problem biter sig i tummen. Nej, vi kan inte sorglöst och mekaniskt återpublicera gamla böcker som om ingenting hänt sedan de först gavs ut. Varje nyutgivning kräver nya motiverade publiceringsbeslut. Vi kan heller inte skriva om historien genom att radera ut de stereotyper som präglat tidigare epoker i mänsklighetens historia. Det är ofta bättre att offensivt och frimodigt låta stereotypa bilder och texter ligga till grund
för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt
att leva tillsammans.
Det jag tycker om med dessa metadebatter är att de bidrar till att rikta fokus på frågan om rasismen i vår tid och i dagens Sverige. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Vad kommer vi att vilja klippa bort eller rita om om 50 år?
Visar inlägg med etikett Lilla Hjärtat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lilla Hjärtat. Visa alla inlägg
2013-10-11
Rasismdebatt i USA. Bör fotbollslaget Washington Redskins byta namn?
Uppdatering söndag 21 juni 2014 återfinns längst ned i texten.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
2013-01-03
Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?
I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige - hur kunde jag bara påstå något sådant!
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
2012-12-31
Metadebatten om rasism. Vad vill vi klippa bort om 50 år?
År 2012 präglades av en kontinuerligt pågående metadebatt om rasism. Först kom den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde och som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarninnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.
Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?
Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.
Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.
Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?
Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.
Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)