Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.