ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.