Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.
Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.
Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.
Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.
Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.
Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.
Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.
2 kommentarer:
Stefan Löven framställs som en skicklig förhandlare, men nu verkar det som att endast C och Ls huvudpunkter i januariavtalet ska genomföras. Trots att värnskatten avskaffats och arbetsförmedlingen skrotats (när den behövs som mest) verkar det inte vara några andra partiers viktiga punkter som ska genomföras.
Det som framkommit om förslaget tycker inte jag uppfyller avtalet på ett par punkter.
I avtalets punkt 20 står
- En grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls
- rättssäkerhet och skydd mot godtycke upprätthålls.
Denna skrivning i avtalet kan jag inte förstå att någon förhandlare kunnat godta.
Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens FÖRSLAG.
Dessa punkter borde uppfyllas innan punkt 20 om det ska vara någon balans. Annie Lööf med sin vanliga arrogans tyckte det var bisatser! Men i bisatser kan det finnas viktiga avtalspunkter.
Punkt 4 om skattereform
, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor,
Punkt 7 om bättre villkor för Sveriges pensionärer
Den högre skatt pensionärer betalar tas bort år 2020 och pensionen höjs för vanliga löntagare år 2021
Ulf avslutar sitt inlägg med stycket "Arbetsrätten behöver förnyas...", ett stycke med vackra ord helt utan konkreta förslag. Så låter det ofta när ideologer utan alltför stor sakkunskap yttrar sig.
Kunskapen om LAS tycks vara begränsad utanför fackkretsarna. Själv tycker jag att LAS i huvudsak fungerar bra. Det är inte sist in först ut som gäller på en arbetsplats vid arbetsbrist utan sist in först ut per kompetensområde, vilket är en avsevärd skillnad. Har själv förhandlat (som arbetsgivare) om en neddragning på ca 25% och hade inga svårigheter att komma överens med de fackliga organisationerna trots att deras medlemmar drabbades mycket olika. Att situationen var mycket påfrestande för alla är en annan femma.
Att LO-ledningen går i taket är naturligt. Deras makt skulle ju reduceras.Men Ulf tyckte ju själv att januariöverenskommelsen inkl försämrad anställningstrygghet (läs fler undantag)var värd priset för att hålla SD utan inflytande. Varför klaga nu?
Ett ny lag-LAS (om inte arbetsgivarna och facken kommer överens) kommer inte att fälla regeringen. Däremot kommer de att öka splittringen mellan S och LO och inte minst inom LO. LO tycks allt mer splittras mellan de förbund som antingen lever på en skattefinansierad marknad och inhemsk servicesektor å ena sidan och de som konkurrerar på en världsmarknad med betydligt tuffare villkor å andra.
Klas Bengtsson
PS För övrigt noterar jag att jag för en gångs skull är överens med Tro och solidaritet. I högerspalten läser jag : "Sverige ska bli världens mest attraktiva land att flytta till." Dvs om Tro och solidaritets 28 punkter genomförs. Så sant. DS
Skicka en kommentar