2017-10-03

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.
*
En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att moderaterna får en betydligt mer slagkraftig ledning än tidigare. Jag tror också att de kommer att bli näst största parti i valet genom att ta röster från C, S och möjligen SD jämfört med Demoskops opinionsmätning. Politiskt sett kommer nyaste moderaterna att påminna mer om Merkels DCU än om Mays Tory. Det blir svårare för S att skrämmas med högerspöket även om det naturligtvis inte avhåller dem från det. Jag tror också att moderaterna kommer att framstå som mindre splittrade. Visserligen består skillnaden mellan de mer liberala och de mer konservativa, men den skillnaden är mindre än mellan Ulfs S och t ex Widar Anderssons S.
Däremot har jag inga större förhoppningar om att tonen i debatten ska bli mer civiliserad särskilt som det är ett valår.
Nyckelfrågan om vem som ska regera får vi inget svar på före valet oavsett valresultat. C och L avvisar ju kategoriskt att ingå i en regering som är beroende av hur SD röstar. Samtidigt lovar de rösta nej till Löfven som statsminister, åtminstone i en första omgång. Kristerssons (nuvarande) ståndpunkt är mer pragmatisk: vill SD fälla en alliansregering får dom göre det.
Löfven vill uppenbarligen göra sig av med det av alliansen påtvingade beroendet av V och söka stöd hos L och C, gärna i regeringsform. MP inser nog att de inte överlever en ny regeringsperiod. Problemet för Löfven är dock hur han ska samarbeta med ett parti, C, som uttryckligen utsett S och SD till sina huvudfiender. Och inte skulle det bli lättare om Ulf får som han vill: en tydlig vänster-högerkonflikt (-konfrontation).
Så mitt tips är att vi kommer att lida brist på många vuxna i rummet, åtminstone fram till valet.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Det är kanske mer fråga om att inse att hövdingen var lite för framgångsrik i att extrapolera, så framgångsrik i att inte vara höger rakt över hela disken, att det inte blev utrymme för mitten, de övriga borgerliga partierna, att få vara lite hbtq i mitten, så syret tog slut när moderaterna blev för stora, och sannolikt för dryga, alltså samma problem, i grunden, som s haft, att man har haft för små lekkamrater. Att sno allt syre i mitten ledde så klart till att det gick enklare att kompromissa med småborgarna, och samtidigt innebar mittenpositionen att man vann över en massa väljare från S, men….Fdet blev alltså alltför framgångsrikt, trots ett succéval 2014 för m, så förlorade alliansen som helhet och man tappade helt enkelt bort förutsättningen att sy ihop en majoritet, (det går faktiskt inte att få ihop en "konstellation" eller ett regeringsunderlag, som både bygger på mp och SDs väljares sympatier. SD-rekylen är i grunden en rekyl globaliseringens baksidor, (det finns onekligen framsidor), men….
Just nu ser det ut som att tom mp har problem, och därmed S, dvs Globaliseringes baksidor, EU-fderalismen som är alltmer oblyg, och de prövningar som demokratin och parlamentarismen utsätts för, som i vårt fall bygger på att man klarar av att räkna tull 175 i fråga om i vart fall budgeten, (styrningen), innebär att statskonsten är utsatt för prövning, Ta detta med Spanien, det är helt otroligt, att Madrid gått så hårt fram, för alla inser ju att detta kommer att rekylers ännu mer. Separatismen är en form av nationalism, i mindre format, och ärligt talat, så länge det inte är fråga om majoritetskulturen, så tycker alla att nationalism är gulligt.

UK har ingen enkel uppgift, men det finns ingen annan utväg, hövdingens strategi höll i åtta år, och nu har det gått 17 år sedan Alliansen bildades 2004, det är en hel ungdomsgeneration som hunnit komma till valurnorna, jämte en helt ny värld.
Det intessanta är mer att C gått och snott åt sig den nye högerledarens uppfattning och position som ungmoderat från 80-talet, och Cs övergivande av Heimatfrågorna, det uppenbara magplasket och sedan belöningen 17 år senare, dvs i januari 2017, är inte med säkerhet en valvinnare 2018, se på mp, som var så otroligt i ropet i Almedalen 2014, de dansade och sjöng med ett självförtroende som var makalöst. Nu dansar de inte längre, och det gör väl inte kådisarna och Folkisarna heller, så bollen är rund. och ingen kommer någonsin att få veta om det var UKs person eller valvinden som vände, eller snarare, om det är 5 eller 10 % av ekvationen, som om valvinden vänder, beror på person. Själv tror jag på jämställdhet (balans) att det är två lika i alliansen, är den mest avgörande faktorn om nu valvinden vänder. De är inga idioter, även om många vill tro det, det är alliansens samlade poition att fiska röster, som avgör om de kan regera, ingen annan än m kan fiska tillbaka röster från SD, det är den enda vägen för att bli större än s, v, mp och kampenom väljarna på vad som nu är högerkanten, är en balansakt av guds nåde. S.W