Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Löfven träffar Trump i Vita huset. 50 år efter den svenska Vietnamkritiken

I morgon tisdag besöker statsminister Stefan Löfven USA:s president Donald Trump i Vita huset i Washington. Det blir en intressant tillställning, särskilt mot bakgrund av att Löfven blir den förste EU-ledare som träffar Trump efter dennes kontroversiella utspel om att införa höga importtullar för stål och aluminium.

Bortsett från Trump och hans senaste utspel (om man nu kan bortse från det...) får Sveriges politiska relationer till USA betecknas som goda. Så har det sannerligen inte alltid varit. De flesta förknippar nog Sveriges diplomatiska kriser med USA med Vietnamkriget, och kanske framför allt Olof Palmes jultal 1972. I talet (som kan läsas här) beskrev Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi i termer av "tortyr" och jämförde dem med några av historiens värsta illdåd, som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Den amerikanska motreaktionen blev stark. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen. Samtidigt lät USA meddela att någon ny svensk ambassadör inte var välkommen till Washington efter den avgående Hubert de Besche. Först 1974 tinades de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna åter upp.

Men Sveriges kritik av USA:s krigföring i Vietnam var av äldre datum. Stor uppmärksamhet fick redan Olof Palmes så kallade Gävletal på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress 1965. (Talet kan läsas här.) I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet. Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". Några rader ur talet bär jag alltid med mig: Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimiteten i ett historiskt betingar framskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt. 

I år är det ju 50 år sedan 1968. Den 21 februari 1968 genomfördes en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. I tågets tät vandrade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Den senare befann sig i Sverige som ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan där Sverige försökte upprätta en informell samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL (den så kallade Operation Aspen). Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chan spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968.

USA rasade och kallade hem sin ambassadör William Heath för konsultationer. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Olof Palme skulle avgå som ecklesiastikminister. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att en extra utrikesnämnd skulle inkallas samt att Sverige skulle  formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. som befann sig i Sverige.

*

Vi kanske inte ska räkna med en motsvarande dramatik när Stefan Löfven i morgon möter Donald Trump. Men osvuret är bäst. Och kanske kan vi i alla fall äntligen få veta vad som hände last night in Sweden.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

Carl Bildt och Aftonbladets avslöjanden

I dag avslöjar Aftonbladet att Carl Bildt lämnade information från slutna regeringsförhandlingar direkt till USA under 1970-talet. Informationen handlade bland annat om den svenska kärnkraftspolitikens framtida utformning. Carl Bildt kommenterar avslöjandet på sin blogg.

Själv säger jag till Aftonbladet att uppgifterna är anmärkningsvärda. Mitt under det kalla kriget, strax efter att USA fryst sina diplomatiska relationer med Sverige på grund av Olof Palmes skarpa kritik mot USA:s krigföring i Vietnam, väljer Carl Bildt att informera USA om politiska skeenden som varken svenska folket eller hans egna partimedlemmar kände till. Det var inte bara anmärkningsvärt, det var också politiskt omdömeslöst.

Carl Bildt anser att uppgifterna han överlämnade var politiskt okontroversiella. Om vi gör tankeexperimentet att det var en ung socialdemokrat som överlämnat motsvarande informationer till Sovjetunionen är jag inte helt säker på att Carl Bildt hade varit lika sorglöst obekymrad över uppgifternas okontroversialitet.

Aftonbladets avslöjanden visar att Carl Bildts redan sedan tidigare kontroversiella informationsöverlämnande till USA under ubåtskrisen i början av 1980-talet inte var en engångsföreteelse.

I vår öppna, digitala tid hade Carl Bildts agerande kanske uppfattats som mindre kontrovesiellt. Men i den situation som var då hade Bildts agerande om det blivit känt väckt skarp kritik. Frågan är om det teflon Carl Bildts politiska kostym med åren skaffat sig då hade hunnit växa sig tillräckligt starkt för att hans politiska karriär inte skulle ha skadats.

Jag kommenterar också affären för Sveriges Radio International.