Sorgen och vreden över dådet i Nice

Min första riktiga utlandsresa gick till Nice. Jag var 18 år och reste tillsammans med vännen Magnus Janson dit på en charterresa. Vi bodde på Hotell Napoleon och resan var den typen av formativ upplevelse som bokstavligen skapar minnen för livet. Jag kan minnas nästan varje enskild detalj - hur medresenärerna såg ut och vad några av dem hette, dofterna, ljusen, apoteksbesöket, solstolarna på stranden, insekterna, maten, Andrus Kangros överraskningsbesök, vinsten på casinot som vi sent på natten lade i en sovande tiggares mössa och Charlie Brown-böckerna som Magnus köpte.

Jag har inte återvänt till Nice sedan den resan för exakt 40 år sedan. Hustrun och jag hade en inbokad resa dit, men den försvann i askmolnet från den isländska vulkanen Evjafjallajökulls utbrott våren 2010. Vi fick resa till Simrishamn i stället. Det var som att makterna ville att mina ungdomsminnen från Nice skulle få förbli orörda.

Orden räcker inte till för att gestalta vreden och sorgen över nattens avskyvärda våldsdåd i Nice. Vreden över grymheten och den besinningslösa ondska som släpptes loss över oskyldiga människor. Sorgen över alla dessa döda, över lidandet för de skadade och efterlevandet. Sorgen över att våldet än en gång fått slå till, mitt i det fria och öppna samhället.

Som jag skrev efter attacken mot gayklubben i Orlando, Florida: Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa.

Vi får aldrig ge upp kampen mot de individer eller rörelser som begår våldsdåd eller terrorhandlingar. Det bästa sättet att stå emot är att aldrig låta dem påverka vårt sätt att leva tillsammans. I dag sörjer vi. I morgon måste vi vara modiga och fortsätta värna det öppna samhället.